Men inte nog med att man i egenskap av digitaliseringsfri (per)zon definierats som korkad, snål och bakåtsträvande i största allmänhet, nu har man gått och blivit en dålig finlandssvensk också.

Åtminstone ifall vi ska tro Berth & Bebbe & Nalle & Palle som med allt våld försöker förvandla digitaliseringen till en finlandssvensk identitetsfråga. Det vill säga: är man inte "uppkopplad" är man en ansvarlös finlandssvensk. Omvänt: att vara en god finlandssvensk är att vara digitaliserad.

Okej, jag kan väl medge att en finlandssvensk TV-kanal — precis som finlandssvensk radio och finlandssvensk press — i bästa fall kan bidra till identitetsbygget. Det som stör mig är den arroganta tonen i diskussionen om ett digitalt FST: antingen är du för oss eller också är du mot oss (man kunde nästan tro att det handlar om "kriget mot terrorismen").

Här finns inget som helst plats för en diskussion om bra respektive dåliga program — den självklara utgångspunkten i en situation där FST skall och måste tävla om TV-tittarnas gunst. Nej, antingen utgår man från att svenskan är argument nog eller också är det något av en självklarhet att FST har ett "högklassigt programutbud".

Vem vet, kanske är det så. Jag har åtminstone för mig att FST-gänget jobbar tämligen hårt för att leva upp till målsättningen om en allfinlandssvensk tevekanal med nånting för alla och envar.

Problemet är att "bredd" inte nödvändigtvis betyder "djup". Eller som i det här fallet, "tyngd". Det finns en uppenbar risk att satsningen på allt och alla gör att de tyngre, mera arbetsdryga och kostsamma programtyperna får stryka på foten. Till dem hör bl.a. fiktion och dokumentärFILM (till skillnad från snabbt ihopplockade reportage och aktualiteter), två på finlandssvenskt håll skamlöst undanskymda programtyper.

Nu råkar det bara vara så att för mig personligen handlar teve just om sånt — inte om ökade satsningar på vardagsfakta, "program om mat, trädgårdar, resor och antikviteter" som nya FST-basen Gunilla Ohls utlovar. Förstås, så måste hon ju resonera. Annars går räkenskaperna inte ihop.

Inte blir jag gladare över den milt sagt snäva människosyn som gömmer sig bakom den allt hätskare digitevepropagandan. Det här att människor egentligen har ett inbyggt, naturligt behov av allt större och starkare tevedoser (läs: flera tevekanaler).

Nädå, jag vill inte alls moralisera. Om vissa människor insisterar på att kika på dumburken dagarna i ända så låt gå för det. Alla har vi vårt. Men kunde vi inte komma överens om att respektera också de stackare som av någon märklig anledning fått för sig att det finns viktigare saker i livet.

Kanske kan de trösta sig med Hbl-chiefen Erik Wahlström som i sin "avskedsintervju" valde att komma ut ur garderoben. Det vill säga erkänna att han inte ens äger en teve. Snacka om civilkurage. Och dålig finlandssvensk stil.

Krister Uggeldahl

TRISS PÅ HANDEN

TV-KOMIK
"Lotto", finländsk nationalsport, TV1 lördagar 20.45
– inte för att jag lottar, men ibland brukar jag faktiskt roa mig med att kolla in de "officiella övervakarnas" tragikomiska minspel. Det är svårt att tänka sig "bättre" representanter för den tsaristiska, myndighetsrespekterande traditionen som lever och mår bra i vårt land.

FILMSVIT
Serie med Ingmar Bergman-filmer, FST lördagar kl. 21
– Den gode Bergman har ett rykte om sig att vara en "svår" filmmakare. Att det är en sanning med modifikationer visar FST:s serie med tidiga Bergman-pärlor, från "Hamnstad" och "Sommaren med Monika" till "Smultronstället".

TV-FILMEN
"Raging Bull", amerikanskt boxningsdrama från 1980, MTV3 30/3
– I allmänhet får man gå tillbaka till 40- och 50-talet för att hitta helgjutna boxningsfilmer. Men försök säga det åt Martin Scorsese och Robert De Niro som i Raging Bull (1980) slår till med ett skoningslöst och kroniskt fascinerande sluggerporträtt, om Jake La Mottas väg från ringen till bardisken.