Jag tänkte koncentrera mig på det sistnämnda. Den offentliga sektorn fungerar faktiskt ganska bra hos oss. Tjänstemännen är ärliga och flitiga, de gör så gott de kan. Besluten fattas i lagenlig ordning o.s.v. Ändå vore det en lätt sak att hitta bättre sätt att arbeta på. Alla vet att systemet skapar ineffektivitet, idétorka och onödigt, ibland omåttligt, papperskrig men ingen kan riktigt göra något åt det.

Vad är det som fattas? Varför ter sig ofta det privata näringslivet som bättre organiserat, mera effektivt och målinriktat. Det behöver ju inte vara så. Tänk bara på vilken enighet och effektivitet den offentliga sektorn kan mobilisera t.ex. i vissa krissituationer.

Bristen på långsiktig kontinuitet. Budgetåret är ett år, valperioderna fyra. Varje år förs nya debatter om än det ena än det andra, i valtider är debatten ännu hätskare och urartar ofta till strid. Långsiktigheten har därför svårt att få fotfäste. Därför får såväl staten som kommuner lätt stämpeln "opålitlig" när det gäller samarbete av olika slag. Ett par år är man med men sedan kan det hända att man drar sig ur eftersom det politiska intresset har växlat spår.

Bristen på ansvarsfullt ledarskap. Politisk demokrati har sina goda sidor, den fungerar bra när det gäller att dela överflöd. Däremot fungerar den dåligt när det gäller att ta verkligt ansvar, rationalisera och fördela knapphet. Då byggs det murar och bastioner runt den egna resultatenheten. Det må sedan vara en kommun, ett ministerium eller ett ämbetsverk. Ingenting kan tas bort, allt är i högsta grad viktigt och av högsta prioritet.

Bristen på helhetssyn och övergripande offentliga strategier. Det att var och en stirrar på saker och ting utgående från den egna enheten och den egna förvaltningssektorn gör att synergieffekter sällan kan uppnås. Det bildas storstilade projekt men det praktiska genomförandet vill ha en benägenhet att rinna ut i sanden eftersom parterna inte är villiga eller kunniga nog att sträcka sig till en gemensam satsning.

En fungerande modell skulle troligen kräva stora förändringar i dagens förvaltningsstruktur. I stället för tunga ministerier som strider om budgetpengar och maktprivilegier skulle vi kanske ha lätta ministerier, eller snarare ministerbyråer, stödda av mera dynamiska kunskapscentra som skapar den nödvändiga faktabasen. Alla dessa enheter skulle dessutom vara sammanknutna i täta projektbaserade nätverksmönster där projektledningen skulle ha långsiktigt övergripande budgetansvar och därtill hörande befogenheter.

Det må sägas att försök i den riktningen har gjorts. Mycket av den tunga uppifrånstyrda och detaljplaneringen har överlåtits åt lägre instanser eller till kommunerna. Det finns också goda exempel på tvärsektoriella projekt inom sociala sektorn och inom teknologin Men mycket, mycket återstår ännu att göra.

Litteraturen på området är omfattande. Det ordnas ju nog kurs på kurs i ledarskap och det startas projekt på projekt i organisationsutveckling. Chefer och konsulter brukar vara rörande eniga i vad som borde göras. Det görs upp planer, allt utvecklas och går framåt. Och ändå tycks det inte bli bättre utan snarare sämre. Felet är kanske att utvecklingsplanerna placeras som en mask över allt det gamla. Utgående från gamla arbetssätt gör man upp kvalitetsutvärderingar och benchmarkingrapoorter. Arbetsmängden, frustrationen och stressen bara ökar. Känns det bekant?

En drömbild: Hur skulle det vara om de stora politiska rörelserna skulle lägga detaljstriderna åt sidan och gemensamt tog sig en allvarlig funderare på dessa saker.. Hur kan man ordna kontinuitet i gjorda beslut? Hur kan man organisera ett mera ansvarsfullt resultatinriktat ledarskap? Hur kan man ordna samarbetet mellan förvaltningsgrenarna så att mera övergripande strategier blir möjliga?

Om den offentliga sektorn inte kan banta bort ännu en god del av sin gamla tungrodda och byråkratiska förvaltningskropp kan det nog hända att de som förutspår brist på arbetskraft blir övermåttan sannspådda.

Mikael Forss

Löntagaren 4.3.2002 nr 2/02