Av de enkäter som Metallförbundet lät göra för några år sedan framgick att könsdiskriminering var betydligt vanligare på arbetsplatserna än diskriminering av etniska eller religiösa orsaker. Som kvinna fick man jobba häcken av sig för att få samma lön som männen och när kvinnorna på en arbetsplats fick löneförhöjning för att komma upp i samma nivå som männen vidhöll männen att det inte var mer än rätt att de fick en lika stor löneförhöjning. Kvinnliga arbetstagare mobbades och trakasserades oftare och kvinnor i förmanspositioner som försökte föra diskussioner upplevde att den mjukare stilen inte gick hem. När de i stället tog till den hårda linjen fick de rykte om sig att vara satkärringar.

Min slutsats är att den som påstår att könsdiskriminering inte förekommer i Finland står med huvudet i sanden. Den som säger att det inte finns orättvisor mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, eller att vi i stället bör diskutera orättvisor på ett mera allmänt plan, blundar eller försöker bortförklara de problem som finns mellan könen. Det här betyder inte att det är det ENDA rättviseproblemet men det är viktigt att se att det är ETT problem.

Mycket har blivit bättre men allt är inte bra. En tröst är att det är gamla tänkesätt och slentrianmässig uppfostran som spökar snarare än faktiska biologiska skillnader. För bara några tiotal år sedan var det inte alls så självklart att arbetare skulle "skämmas bort" med förmåner som betald semester eller sociala förmåner. Går man ännu litet längre tillbaka var det onödigt att komma tillbaka till sin gamla arbetsplats om man gått i strejk. Ytterligare lite längre tillbaka var det otänkbart att de otvättade massorna skulle få rösträtt. Om Finland skulle vara på väg att gå under kan ingen på allvar säga att det skulle vara den betalda semesterns, de sociala förmånernas och den allmänna rösträttens fel.