 Med huvudet i sanden
Jämställdhet har blivit ett uttjatat tema på den
senaste tiden och ändå är mycket sig likt. En orsak till det här är att diskussionen
har varit så generell att konkreta detaljer tappats bort. Män vill ofta diskutera
jämställdhet på ett högre plan, men det är oklart vad denna högre form av
jämställdhet innebär. Kvinnor vågar inte längre påpeka att männen på deras
arbetsplatser behandlas bättre av rädsla för att stämplas som bråkmakare eller
feminister, utan tar sin tillflykt till andra arbetsplatser, andra arbetsuppgifter eller
till förtidspensionering eller moderskapsledighet. Ironiskt nog är det ofta först då
de flytt fältet som deras arbetsinsatser börjar uppskattas.
Av de enkäter som Metallförbundet
lät göra för några år sedan framgick att könsdiskriminering var betydligt vanligare
på arbetsplatserna än diskriminering av etniska eller religiösa orsaker. Som kvinna
fick man jobba häcken av sig för att få samma lön som männen och när kvinnorna på
en arbetsplats fick löneförhöjning för att komma upp i samma nivå som männen
vidhöll männen att det inte var mer än rätt att de fick en lika stor
löneförhöjning. Kvinnliga arbetstagare mobbades och trakasserades oftare och kvinnor i
förmanspositioner som försökte föra diskussioner upplevde att den mjukare stilen inte
gick hem. När de i stället tog till den hårda linjen fick de rykte om sig att vara
satkärringar.
Min slutsats är att den som påstår att könsdiskriminering inte förekommer i
Finland står med huvudet i sanden. Den som säger att det inte finns orättvisor mellan
män och kvinnor på arbetsmarknaden, eller att vi i stället bör diskutera orättvisor
på ett mera allmänt plan, blundar eller försöker bortförklara de problem som finns
mellan könen. Det här betyder inte att det är det ENDA rättviseproblemet men det är
viktigt att se att det är ETT problem.
Mycket har blivit bättre men allt är inte bra. En tröst är att det är gamla
tänkesätt och slentrianmässig uppfostran som spökar snarare än faktiska biologiska
skillnader. För bara några tiotal år sedan var det inte alls så självklart att
arbetare skulle "skämmas bort" med förmåner som betald semester eller sociala
förmåner. Går man ännu litet längre tillbaka var det onödigt att komma tillbaka till
sin gamla arbetsplats om man gått i strejk. Ytterligare lite längre tillbaka var det
otänkbart att de otvättade massorna skulle få rösträtt. Om Finland skulle vara på
väg att gå under kan ingen på allvar säga att det skulle vara den betalda semesterns,
de sociala förmånernas och den allmänna rösträttens fel.
ELISABTH KRONQVIST
Löntagaren 4.3.2002 nr 2/02 |