Denna omsvängda marknadsekonomiska förklaringsmodell till vårdkrisen presenteras av hälsodirektör Marica Saloranta i Lovisa. Hon ser onödigt utnyttande av vårdtjänster som en betydande förklaring till den allmänt upplevda resursbristen.

– Förr klarade sig den här nejden med en kommunalläkare. Nu har vi 14 läkartjänster inom samkommunen, 12 är besatta, men sällan är alla på jobb samtidigt. Det finns ju semestrar, utbildningsdagar, alterneringsledigheter... De läkare som är på jobb är nog strängt sysselsatta.

Onödigt läkarspring

Enligt Saloranta springer folk i onödan hos läkare. Man tyr sig till läkarhjälp för att ta ut minsta lilla sticka ur fingret. Intygsrumban är ett annat exempel på allmänt resursslöseri.

– Firmorna borde lita på sin personal i stället för att kräva läkarintyg för några dagars sjukfrånvaro, eller åtminstone godta ett intyg av hälsovårdare, menar hon.

Samkommunen för hälsovården i Lovisanejden har gått in för att bli en effektiv hälsocentral. Ett projekt som följde av en konsultutredning utförd av Yritystaito Oy. Konsultens framfart väckte protester bland personalen.

Det synligaste resultatet av konsultbyråns dyra arbete är hälsodirektören. Tjänsten Saloranta besitter är såtillvida ovanlig att hon som icke läkare är högsta chef för samkommunen. Samtidigt är hon grundtrygghetschef i Lovisa stad.

Själv rycker Saloranta på axlarna åt hela utredningen, som gjordes innan hon blev anställd, smått i panik, tror hon. De förslag konsulten kom med hade man kommit fram till på egen hand. Det var ingenting dramatiskt, mest sifferexercis.

Fel förebild

Men frustration och misstroende bland personalen lyckades man skapa.

I en skrivelse till kommundirektörerna i samkommunens medlemskommuner säger personalen att de upplever att deras yrkeskompetens misstros. De uttrycker oro för att tjänster lämnas obesatta och för att personalen inte hörs, åratal av sparåtgärder och ständiga hotbilder om förändringar, utredningar och nya sparåtgärder har lett till att vi inte mår bra, skriver de 82 som undertecknat skrivelsen.

Förståelse för sina synpunkter får personalen av översköterskan, Inger Mattson. Efter att i trettio år betjänat Lovisa sjukhus står hon i beråd att lämna arbetet. Hon blir pensionär till sommaren och tar nu ut resterande semesterdagar. I praktiken har hon lämnat jobbet.

Det sker med blandade känslor. Lättnad över att slippa ansvaret, men samtidigt sorg och bekymmer över hur situationen inom sjukvården utvecklats.

– Industrin togs som förebild för arbetet inom sjukvården och resultatansvarighet infördes. Idag börjar alla vara överens om att modellen inte fungerar, säger Inger Mattson. Både personal och klienter har blivit lidande av allt omorganiserande.

– Det egentliga vårdarbetet har suddats ut. Personalen får inte de redskap som skulle behövas i arbetet. Den slängs hit och dit utan att ens bli tillfrågad.

– Ledarskapet i dagens sjukhusvärld tycks inte vara baserat på patientens bästa — jag vet inte vad det är baserat på, drämmer hon till med.

– Det finns ingen helhetssyn längre. Alla skall göra allt och det betyder att ingenting görs ordentligt.

Kris

Hälsovården är i kris, anser Mattson. Det viktigaste har blivit att spara.

– Men hälsovården har aldrig slösat, det har alltid funnits ett ekonomiskt tänkande.

Sparpolitiken däremot är som den nu bedrivs ekonomiskt vettlös i längden.

– Sparpolitiken leder bort från grundtanken i folkhälsoarbetet. Man sköter bara det akuta och lämnar det förebyggande arbetet vind för våg.

Skolhälsovård, rådgivning och hälsofostran har blivit eftersatta funktioner. I Lovisa har man t ex tjänsterna för talterapeuten och näringsterapeuten obesatta. Något anställningsstopp handlar det ändå inte om, bedyrar Marica Saloranta. Man har bara inte lyckats besätta tjänsterna.

Ansvaret för sparpolitikens följder har på sätt och vis påförts personalen, framhåller Maria Slangus, socialarbetare vid samkommunen.

– Det är vi som får säga åt patienterna att det inte finns talterapitjänster, att det inte är möjligt att få den hemvård man skulle behöva.

Hon tycker att kommunerna inte tagit sitt politiska ansvar för situationen. Har man inte råd att upprätthålla den service som behövs borde man gå till staten och kräva mer pengar.

– Det är ju skamligt hur staten skjutit över allt ansvar för vården på kommunerna. Basrättigheterna är ojämlikt fördelade. Bor man i Grankulla får man bättre vård än om man bor i Lovisa.

Oro och ångest

Lagstiftningen har blivit allt mer diffus. Det är ofta oklart vad man egentligen har rätt till. Socialarbetarens tid går åt till att reda ut vilka klientens rättigheter är.

– Resursbristen har redan lett till att basrättigheter måste sökas via domstol. Handikappade kan tvingas söka rättsprejudikat innan de får en vård de behöver. Men all vill inte bråka. Många låter bli att besvära sig.

Maria Slangus ser dagligen i sitt arbete vad resursbristen inom vården leder till.

– Anhöriga sköter allt svårare sjuka allt längre hemma. Och åldringarna oroar sig. Oroar sig för hur den som sköter dem skall orka, oroar sig för hur det går om man inte får den vårdplats man köar för, oroar sig att den lilla pensionen inte skall räcka till, för allt kostar numera inom vården. Man känner ångest för att man inte skall få hjälp när man verkligen behöver.

Stressen inom arbetslivet återspeglar sig också de äldres situation, har Slangus noterat. Även om man skulle behöva hjälp vill man inte besvära anhöriga som har full upp med sitt.

– Och det är ju hemskt för den som betalat skatt hela sitt liv att tvingas läsa i tidningen hur dyr man blir för samhället.

Betoningarna är olika, men att sjukvården måste få mer resurser är alla överens om. Och uttryckligen vårdresurser. Minister Soininvaaras tankar på en omfördelning av arbetet får indirekt stöd i Lovisa, även om hans exempel med opererande sjukskötare var misslyckat.

Inger Mattson anser att arbetsfördelningen och ansvarsfrågorna måste ses över.

– Läkarna har lyckats pressa upp sina löner, men inte har vården blivit bättre för det. Nu köper man utomstående läkartjänster som kostar tre gånger upp. För de pengarna kunde många sjukskötare avlönas.

Men läkarnas avlöningssystem med olika åtgärdsarvoden befrämjar inte en nödvändig omstrukturering av arbetet, påpekar Marica Saloranta. Det finns press på att spara på kostnaderna, men inte möjligheter. Hälso- och sjukvårdssektorn som helhet måste få ökad resurstilldelning om standarden skall kunna garanteras.

HANS JERN

  Gun Weckman är påfallande glad åt att få besök av hemvården. Det dagliga besöket av hemvårdare eller hemsjukvårdare är tryggheten i hennes liv. Med maken Lennart bor hon sedan två år tillbaka i Servicehuset Esplanad i Lovisa. Lennart behöver hjälp med påklädning och andra morgonbestyr. Det skulle Gun inte klara av, men tack vare hemvården kan Lennart ännu bo hemma..

Var tredje vecka är han inne för intervallvård på sjukhuset.

– Då kan jag springa på stan och träffa bekanta, säger hon glatt.

Hemvården ser till dem varje dag och dottern hjälper med uppköpen en gång i veckan. Med städningen har hon privat hjälp.

Lennart och Gun äter en gång per dag i servicehusets matsal dit Lennart kan ta sig med rullatorns hjälp. Morgon- och kvällsmålen sköter Gun själv. Nattetid ger trygghetstelefonen hjälp vid behov. Det har hänt att Lennart fallit och Gun har fått kalla på hjälp. Servicehuset är inte bemannat nattetid, så alarmet går till ambulansen som rycker ut och hjälper.

Bostaden på två rum och stugkök i servicehuset är en hyreslägenhet. I huset finns bastu och simbassäng samt en samlingslokal där det ordnas allsång och andakter. Det finns service att tillgå, men allt kostar och det blir nog svårt att få pensionen att räcka till hyra och mat, sjukvård, städhjälp, mediciner och färdtjänst, suckar Gun.

När hemsjukvårdare Ann-Britt Boxberg fixat till Lennart sätter hon sig ner och fördelar månadens mediciner i dosetterna. Sedan mäter hon blodtrycket på makarna och noterar värdet i journalen.

Ann-Britt är en av de sex hemsjukvårdare som jobbar inom hemvården i Lovisa. Hon har sett hur allt sjukare patienter vårdas i öppenvård. Tidigare var det närmast grundvård hon utförde, men idag handlar det mest om sjukvårdsåtgärder.

– Vi sköter sår, tar blodprov och delar mediciner. Hemvårdarna har tagit över grundvården.

Arbetsmängden har ökat mycket men personalresurserna har inte ökat i samma takt. Sparpolitiken gör att man lever med ytterst knappa resurser. Vikarier går inte att få vid kortare sjukledigheter.

Hemvården i Lovisa fungerar mellan klockan 8 och 22. Någon nattpatrull har man inte. De patienter hemvårdare Lisbeth Pihlström har kräver i många fall flera dagliga besök.

– I många fall gör jag fyra besök dagligen hos samma patient.

Oftast är patienterna ensamstående, vanligen kvinnor över 80, som behöver hjälp med grundvården; personlig hygien, på- och avklädning, mediciner. Uppköp och städning hinner hemvården numera med endast i undantagsfall.

  – Vi tycker nog att vi är så effektiva vi kan bli.

– Ibland är gummibandet spänt till bristningsgränsen, men tack vare god sammanhållning klarar vi oss. När det behövs rycker vi in över avdelningsgränserna och hjälper varandra.

– Spara har vi minsann lärt oss, inget slit och släng här inte.

Primärskötare Sickan Nybondas, sjukskötare Nancy Larsson, specialsjukskötare Nina Forslund-Ouvinen, biträdande avdelningsskötare Marjatta Jokinen och överskötare Anne Valkama håller rundabordskonferans på avdelning IV och V på Lovisa Sjukhus och funderar över sin arbetssituation.

– Det blir nog att försöka tysta sjukskötarsamvetet när man kommer halvsjuk på jobb för att arbetskamraterna inte skall bli lidande. Man tänker att bobban redan finns på avdelningen.

Avdelningen är underbemannad och de anställda utarbetade men ännu fast beslutna att försöka göra det bästa möjliga av situationen. En lättnad är att sjukhuset är nysanerat. Lokaliteterna i den gamla kasernbyggnaden är både ändamålsenliga och hemtrevliga.

– Där hemma säger barnen att vårdbranschen är då det sista de börjar jobba inom, säger Nina Forslund skrattande. Insikten i arbetsförhållanden och lön inom vårdbranschen lockar inte.

Lovisa sjukhus har klarat åtagande att ta emot patienter från specialsjukvården i den takt det krävs och därmed undgått straffavgifter. Men slussandet av patienter vidare till öppna vården fallerar.

– Det byggs nog servicehus och sånt men de får inte de personalresurser de skulle behöva för att fungera effektivt.

Om verksamhetens effektivitet vittnar också siffrorna för avdelning V. Man har 18 patientplatser. Som mest har man klämt in 24 patienter. Nyttjandegraden är hela 92 procent.

Humöret på avdelningen verkar vara gott, men när lönen kommer på tal blixtrar det till.

– Tusentrehundra euro i månaden får en primärskötare i hand. Vilken annan yrkesgrupp går med på att arbeta kvällar, veckoslut och helger för sådan lön. Det är inte underligt att unga skötare söker jobb utomlands, säger Sickan Nybondas.