Det tar tre timmar att komma till Kexholm eller Priozerk med tåg från Sankt Petersburg. Tåget är inte uppvärmt och snön yr utanför de smutiga fönsterglasen. Tårna blir is och mina medpassagerare är inbyltade i stora pälsar. Men när jag kommer fram till Kexholm blir jag genast förtjust i de små Bullerbyhusen som vilar under kritvit snö.

Spion!

Fabriken DOZ tronar stor och grå i utkanten av samhället. Arbetarna som rör sig mot den väldiga grå byggnaden är vanliga ryssar med ylleluvor och skinnmössor. De går framåtböjda i yrsnön och viftar avvärjande. Hinner inte prata med journalister. Ska på jobb.

DOZ har tillverkat furumöbler för IKEA ända sedan 1973.

Idag är medellönen på DOZ 3200 rubel i månaden enligt de lokala myndigheterna i Kexholm. Fackföreningarna i nordvästra Ryssland hävdar att man behöver minst 3700 rubel i månaden bara för att klara av dagliga inköp.

Jag har ringt flera gånger till DOZ ledning och bett att få besöka fabriken. Men jag kommer ingen vart. Direktörns sekreterare vägrar att befatta sig med journalister. När jag lyckas ta mig in på fabriksområdet och just ska börja tala med fabrikens kvalitetschef dyker en upprörd man upp ur intet och jagar ut mig.

– Ni är säkert spion, ryter han och visar på dörren.

Nu har jag för andra gången tagit mig från Petersburg till Kexholm och ringt tiotals samtal till DOZ. När jag står i snön vid fabriken. blir jag identifierad. Alexander Nefedov hör till fabrikens ledning och besvärar sig ut ur sin svarta jeep när han får syn på mig med mikrofon i handen.

Direktörn är bortrest får jag höra än en gång och ingen kan därför ta emot mig.

Jag trampar runt i snön och ler för mig själv, nu har jag ändå fått någon att tala med. Bandet rullar och jag frågar med så troskyldig min jag kan vem som egentligen äger fabriken. Den är ju ett aktiebolag.

– Arbetarna och så Ikea, svarar Nefedov utan att tveka.

Då frågar jag raskt hur många procent Ikea har. Nu blir Nefedov upprörd.

– Vem säger sådant åt er flicka, är ni kanske från amerikanska underrättelsetjänsten?

Sedan förklarar han att det är för att undvika sådana här olämpliga frågor som det är bäst att jag talar med direktörn själv. Sedan låter han mig förstå att jag ska ge mig iväg från fabrikens entréport med min mikrofon. Själv äntrar Nefedov sin höga, glänsande jeep först när han förvissat sig om att jag snällt promenerar in mot stan.

Nedåt gatan hittar jag en rakryggad yngling klädd i en sliten grön rock som vågar tala med mig. Den unga DOZ arbetaren berättar att han förtjänar omkring 3000 i månaden och att därför nu vill bort från fabriken och Kexholm.

– I Petersburg är lönen 8500—9500 på ett liknande företag för precis samma jobb, säger Sasja.

Lönen Sasja nu får vill inte räcka till. Hans lägenhet förfaller, färsk frukt kan han bara drömma om att köpa. Och det är otänkbart att bli sjuk. Sasja och hans fru har i alla fall inte barn att försörja ännu.

Sajsa förklarar att både svenskar och finnar från IKEA ofta kommer till DOZ.

– Men jag har aldrig sett att de skulle intressera sig för arbetarna det allra minsta.

Sasja ler trött och ger sig av hemåt.

Officiell arbetsplats en garanti

I en annan ända av stan hittar jag en mager kvinna i femtio års åldern som uppbragd säger att hennes man som jobbar som vakt på DOZ fått lönen sänkt under det senaste året.

– Samtidigt bygger de till på fabriken, säger kvinnan.

Hennes man är pensionerad militär och det är hans pension som gör att familjen får pengarna att räcka till mat. Kvinnan är skrämd och vill egentligen inte tala med en utländsk journalist.

Verkligheten i dagens Ryssland är hård. Många av arbetarna på DOZ extraknäcker. Svartjobb är vardagsmat. På mindre företag är ofta den officiella lönen en bråkdel av det löntagaren verkligen får i hand men samtidigt är många rädda att leva utan en officiell arbetsplats. Därför väljer människor att jobba på stora fabriker eller för kommunen om dagarna. En officiell arbetsplats garanterar åtminstone en minimal sjukpeng, mammaledighet och pension.

DOZ skugga ligger mörk över de gröna och blå Bullerbyhusen. Att tala med pressen om missförhållandena är en skrämmande tanke för de flesta.

Bara tonårspojkarna på yrkesskolan är frimodiga. Pojkarna har praktiserat på DOZ och de berättar utan vidare för mig att de fick lov att göra åtta timmars arbetsdagar fastän det inte var tillåtet.

– Fyra timmar jobbade ni ju, säger deras lärare, mer får ni ju inte jobba.

Pojkarna rycker på axlarna, kör ner händerna i jeansfickorna och säger åtta timmar.

– De sa att vi skulle jobba åtta timmar. Då gjorde vi det.

Läraren höjer på ögonbrynen i en sekund och suckar sedan djupt.

På facket för skogsbranschen i Leningradområdet är man inte bekymrad för DOZ i Kexholm. Det har inte kommit klagomål från folk på fabriken konstaterar man. Allt fungerar säkert bra på DOZ, det är ju en före detta militär som är facklig ledare på DOZ.

Fabrikens högsta ledning är också arméfolk.

Och DOZ tävlar med lokala arbetsgivare om att utnyttja arbetarna till maximum. Facket i Ryssland är idag svagare än någonsin och den nya arbetslagstiftningen som nu träder i kraft är framlobbad av storföretagen.

En kasse kött i veckan

Arbetskraften rör sig runt i Kexholm. För tillfället lockar korvfabriken folk till sig, får jag höra. Korvfabrik Ladoga är ett ryskt företag som producerar för den inhemska marknaden.

Jag ger mig av dit och blir väl emottagen. Försäljnigschefen som också sköter personalfrågor blir upprörd då jag talar om DOZ.

– Ursäkta, där betalar de inte ut lönerna i tid. Folk flyr därifrån. Vi tar emot folk hela tiden.

Lönerna på korvfabriken är inte mycket högre än de på DOZ men på korvfarbriken får arbetarna en kasse kött och korv varje vecka.

I korvfabriken träffar jag Gennadij som förut jobbat på DOZ. Gennadij är mager och blek och drar på en kärra med korv. Jag frågar varför han lämnade DOZ.

– Hälsoskäl, skriker Gennadij för att höras i den bullriga salen. –¨Jag jobbade i målarverkstaden och färgerna är giftiga.

Med åren har lungorna tagit skada förklarar Gennadij. Men Gennadij tycker inte att det är mycket att orda om och drar vidare med kärran.

Utanför korvfabriken yr snön och i snöyran står Ivan Ivanov, en redan gammal man med vitt hår och alldeles blå ögon. Ivanov har en tygkasse i handen och ur den sticker ett stort stycke rött kött upp. Jag frågar om han vet något om DOZ och då får jag en lång blick.

– Så länge man jobbar vill de ha en men sedan glömmer de en. Min fru dog för ett år sedan. Tjugofem år hade hon jobbat där men jag fick själv begrava henne. Ingen hjälp fick jag av dem. Prova själv att lyfta sex meter långa brädor. Hon var femtiotvå år. 1500 rubel i månaden fick hon.

Ivanov tittar tomt framför sig i snöyran. Så träder han tygkassens mjuka handtag runt sparkkälkens snidade armstöd och försvinner i snön.

MARLENA PARLAND
Nevapress