Den privata hälsosektorns andel av personalen i hela branschen är omkring 15 procent idag, i den sociala sektorn är den privata andelen kring tjugo. I den privata social- och hälsovården räknar man in både företag och organisationer.

Hälsovårdssektorns arbetsgivarförbund, som hör till Servicearbetsgivarna, har omkring 60 medlemsföretag med sammanlagt 12 000 anställda. Den privata socialsektorn sysselsätter över 22 000 människor. Socialsektorns Arbetsgivarförbund, också medlem i Servicearbetsgivarna, organiserar över 600 serviceenheter och organisationer, som sysselsätter sammanlagt omkring 14 500 personer.

Inom den sociala sektorn är organisationernas andel stor: hela ¾ av den privata socialsektorn handlar om serviceverksamhet som upprätthålls av organisationer, men samtidigt ökar också företagens andel av serviceproducenterna, menar förbundschef Tuomas Mänttäri.

– I och med att befolkningen åldras och serviceefterfrågan ökar finns det rum för alla tre sektorer att växa sig större, säger Mänttäri och hänvisar till kommunerna, organisationerna och de privata serviceproducenterna.

Inom den privata hälsosektorn är inte tillväxtutsikterna lika ljusa som inom den sociala sektorn,för den åldrande befolkningen är friskare än tidigare. Den åldrande befolkningen har dessutom tillgång till mera pengar än förut och sakteliga övergår man också i Finland till den europeiska stilen att inte lämna efter sig all förmögenhet till arvingarna utan satsar också på sitt eget välbefinnande. VD Ilkka Pohjanoksa på Hälsovårdssektorns Arbetsgivarförbund litar därför på att också den privata hälsovårdssektorn kommer att växa.

Spelvinster och skattemedel

Organisationerna inom den sociala sektorn, som upprätthåller tjänster inom bl.a. åldrings-, mentalvårds- och rusmedelsvården, är en del av den privata socialsektorn. Organisationernas investeringar i servicehus och delvis deras verksamhet finansieras med medel från Penningautomatföreningen. Förra året kanaliserade PAF över 1,5 miljarder mark av intäkterna från spelverksamheten till olika former av medborgarservice. Organisationer som inte är vinstbärande upprätthåller med PAF:s stöd tjänster som kommunerna köper.

– Kommunerna har skjutit över ansvaret för de allra minst bemedlade på organisationerna, menar professorn i förvaltningsrätt Arvo Myllymäki vid Tammerfors universitet. Utan PAF:s finansiering vore de som har det sämst ställt, såsom mental- eller rusmedelspatienterna, helt vind för våg.

Inom den privata servicesektorn börjar man också knorra över att konkurrensen vrids snett när organisationerna får spelvinster för att finansiera sina investeringar och t.o.m. en del av sin verksamhet. Tuomas Mänttäri säger att läget lugnades något i och med att PAF och företagarna gjorde upp en rekommendation om att konkurrensfaktorer beaktas då bidragen beviljas.

Enligt professor Myllymäkis forskarteam saknar konkurrensdebatten nästan helt inlägg från slutanvändarna, d.v.s. de människor som behöver och använder tjänsterna. Gruppen menar också att de nuvarande reglerna för konkurrensutsättning inte som sådana går att tillämpa på social- och hälsovårdssektorn.

Privata läkarstationer och sjukhus får i allmänhet inte direkt penningstöd från samhället. De som använder tjänsterna får en del av läkar- och vårdarvodena ersatta via Folkpensionsanstalten. Utan FPA-ersättningarna vore den privata sektorn ytterst liten. Ilkka Pohjanoksa påminner visserligen om att EU förutsätter privata alternativ till den kommunala hälsovården, vilket innebär att FPA-ersättningarna inte bara bör kvarstå utan t.o.m. höjas.

Överhuvudtaget finns det i vårt land bara en bråkdel medborgare som har råd att själva helt bekosta de privata social- och hälsovårdstjänster de använder. Men kommunerna tyr sig kommunerna redan så mycket till den privata sektorn när det gäller basservicen att de grundlagsenliga rättigheterna inte tillgodoses utan de privata serviceproducenterna.

Hård konkurrens om personal

Hittills har den privata social- och hälsovårdssektorn inte haftroblem att få arbetskraft. Branscherna är väl organiserade med kollektivavtal som är besläktade med kommunsektorns. Som motpart har de samma arbetsgivarförbund som sluter avtal med kommunsektorn. På det hela taget kan man säga att den privata hälsovårdssektorn har något bättre avtalsvillkor än den privata, medan förhållandet är omvänt inom den sociala sektorn.

Arbetsgivarcheferna betonar att arbetskraften flyr den kommunala byråkratin och söker sig till den privata som erbjuder mera lockande arbetsgemenskaper än det finns i kommunerna.

Den privata hälsovårdssektorn suger upp arbetskraft från den offentliga. Tydligast gäller trenden läkarkåren. Ilkka Pohjanoksa tror ändå inte att det blir någon brist på arbetskraft i framtiden om man bara utbildar tillräckligt många som kan ta över efter dem som går i pension.

Man håller på att öka antalet studieplatser på den andra utbildningsnivån men det är inte nödvändigtvis tillräckligt med tanke på framtida behov, menar Tuomas Mänttäri. Det är tänkbart att branschen kommer att behöva också utländsk arbetskraft.

Kapitalimporten ökar

Utländska företag inom socialsektorn har hittat en nisch på den finländska marknaden. T.ex. danska ISS saluför bl.a. dagvård, städning, vård och fastighetsskötsel till kommunerna. Företaget sysselsätter redan över 6 000 personer i vårt land, största delen av dem ändå utanför den sociala sektorn. Tuomas Mänttäri säger att Finland på lika grunder kunde vara exportör av sociala tjänster till t.ex. närområdena.

Den privata hälsovården är ett ganska slutet system,som knappast frestar de utländska jättarna i branscherna, menar för sin del Ilkka Pohjanoksa.

– En trend är att privat investeringskapital söker sig in i hälsovårdssektorn och den vägen kommer vi allt närmare samma affärsekonomiska kriterier som gäller för andra sektorer, säger Pohjanoksa.

LEENA SERETIN