Nån har stulit min
bästa dikt!
Jag har aldrig
förr skrivit något liknande.
Vad den handlade om minns jag inte.
Själv grät jag när jag läste dikten för mig själv.
Den som läst dikten blir aldrig mer densamma.
Endel blir så gripna att de lämnar allt annat.
Några lät sticka ut sina ögon för att aldrig mera
behöva läsa något annat.
De som lärt sig den utantill samlar stora skaror
av lärjungar runtom i världen.
Det ordnas symposier och olympiader dikten
till ära.
Den tonsätts och kan höras i många länders
nationalsånger.
Mänskor i beråd att slå ihjäl varandra blir vänner
när de hör dikten läsas.
När vapentillverkarna fick tag på dikten lade de
ner vapenproduktionen och blev odlare.
Har man en gång läst dikten finns inte rum längre
för våldet och ondskan.
Den var naturligtvis oförsäkrad vilket gör den
absolut oersättlig.
Den som stulit dikten har ett enormt ansvar
gentemot hela mänskligheten.
Att jag själv skulle ha farit iväg med den och
bränt upp den?
Sådana påståenden kan bara den komma med
som ännu inte läst min dikt.
CLAES ANDERSSON
Löntagaren 4.3.2002 nr 2/02 |
