Värre ser det ut i Norge. Regeringsmakten gick förlorad i en blandning av inre split
och politisk klantighet. Arbeiderpartiets välfärdspolitik uppfattades inte som
trovärdig. Väljarnas misstro har nu föst ner partiet till 14 procents nivån i
opinionsmätningarna. En ofattbart låg nivå i ett nordiskt land.
I Sverige går socialdemokraterna i rakt motsatt riktning. Partiet och Persson är
populärare än på mannaminne. Med 45 procent i opinionsstöd börjar man inför valet i
höst närma sig fornstora dar då socialdemokraterna ensamma bildade majoritetsregering.
Det är resultatet av en mycket konsekvent välfärdspolitik. Persson har, i nämnd
ordning, sanerat Sveriges finanser, pressat tillbaka arbetslösheten, reparerat de skador
krisen åsamkade välfärdssystemet och kan nu utlova nya sociala reformer.
Med detta framstår han, ursäkta Paavo Lipponen, som den nordiska socialdemokratins
och välfärdspolitikens främsta ledargestalt. Han har visat att klassisk
välfärdspolitik är både möjlig och hållbar. I Sverige har nyliberalismen med
eftertryck trängts ut i marginalen i Finland påverkar den regeringspolitiken.
Lipponens regeringar har också med fast hand lyckats sanera statsfinanserna ur
ett mycket svårare utgångsläge än fallet var i Sverige. Men arbetslösheten har bitit
sig fast på tioprocentsnivån och det överskott som uppstått i samhällsfinanserna har
de välbeställda lyckats roffa åt sig medan fattigdomen breder ut sig och
välfärdssystemet sviktar. Reformpolitik ter sig fortfarande som något mycket avlägset.
Det finns inte ens tydliga ansatser att lappa sprickorna i välfärdssystemet.
Lipponens grundmurade position rubbar detta knappast. Han skär sina lagrar i
EU-kretsar. Men nog skulle det kännas tryggare för småfolket här hemma om Paavo hade
mera av klassisk nordisk välfärdspolitik med i bagaget till Bryssel.
HANS JERN