Under den i och för sig självklara parollen har ett av 1900-talets största trauman, folkmordet på sex miljoner judar, ständigt aktualiserats. När revisionister, som den engelske historikern David Irving, hävdat att hela historieskrivningen är vinklad ur ett judiskt perspektiv har deras förryckta åsikter snabbt tillbakavisats. I dag är Irving ruinerad efter en rättsprocess som klargör att hans hatfyllda propaganda inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.

Det som skedde i Europas hjärta för bara sex decennier sedan kan te sig ofattbart, som om verkligheten förvandlats till en abstraktion. Då kan det vara nyttigt att återvända till två av 1900-talets största diktare: Nelly Sachs och Paul Celan. Båda förlorade sin familj i nazisternas dödsfabriker, båda förde under resten av livet en ständig kamp med en förgörande skuldkänsla: varför blev just jag skonad?

Att både Sachs i sin svenska exil och Celan med Paris som tillflyktsort drabbades av svåra psykiska problem är föga förvånande. Deras tillvaro var fylld av svärta, ett främlingskap bortom alla begrepp.

Ur mörker, lidande och död stiger ändå ord som är märkligt rena, nästan andlösa, som i Celans "Dödsfuga" med dess ohyggligt suggestiva rytm. Dikten skrevs redan 1944 men sträcker sig i tiden mot författarens egen död en vårdag 1970, då han lät Seines vatten omsluta sig. Det finns en utsatthet som ingen kan leva med, eller som det heter i "Psalm", tolkad av Johannes Edfelt: "Ingen skapar oss åter av jord och lera,/ ingen läser över vårt stoft./ Ingen."

Paul Celans diktning har en magisk förtätning, omöjlig att återge i översättning. Hans ord pulserar inom mig, men den erfarenhet de bygger på kan jag bara ana i all dess vånda. Läsaren blir meddiktare, men det betyder inte nödvändigtvis att orden skapar en identifikation.

Därför är det nästan en chock att läsa Mikael Enckells nya essäsamling "Själen som vägrade krympa", där han stiger in i det judiska kulturlandskapet med ett engagemang som stundtals gör honom mera judisk än judarna själva. Det är en drabbande bok, där alla brottsliga handlingar mot judar katalogiseras in i minsta detalj. Enckells tes är att antisemitismen fortfarande är en påtaglig fara, en svulst i samhällskroppen. Att vi, ibland omedvetet, gör oss skyldiga till en kulturellt betingad judefientlighet, som på något sätt är inbyggd i europeiskt tänkande. Och då handlar det inte bara om vulgär nynazism, utan om attityder inom en akademisk elit.

Att vara observant på sådana ideologiska fallgropar är viktigt. Det som försvagar Enckells argumentering är att problemet Israel knappast ens antyds i hans analys, det vill säga själva den centrala arenan för synen på judendomen i nuet. Underförstått är att den som kritiserar israeliska handlingar också gör sig skyldig till någon form av antisemitism.

Ändå borde det vara självklart för dem som försvarar djupa kulturtraditioner att Israels politik i kriget mot palestinierna befinner sig fjärran från alla humanistiska värden. Premiärminister Ariel Sharon, alltför länge stödd av USA, följer 2002 samma koncept som gjorde honom till krigsförbrytare när oskyldiga människor mördades i flyktinglägren Sabra och Schatila i Libanon 1982. Till och med israeliska parlamentsledamöter, som flytt undan Hitler, säger sig skämmas över Sharons politik.

Förintelsen får vi aldrig glömma. Men historien legitimerar inte urskillningslöst våld av det slag som nu är vardag i Mellanöstern.

Om antisemitismen ökar har Israel, tragiskt nog, ett stort ansvar för den utvecklingen i oförsonlighetens tecken.