Mordet har fördömts av hela Italien och framför allt av facket. Man fruktar nu att de fruktade Röda Brigadernas uppvaknande kan leda till en våg av politiska mord, liknande dem landet upplevde på 70—80-talen. 1978 kidnappade och mördade den här vänsterextrema terrororganisationen bl.a. landets premiärminister Aldo Moro.

Röda Brigaderna har slagit till förut de senaste åren, bl.a. 1999 då man mördade vänstercenterregeringens rådgivare Massimo D´Antona, som också var sysselsatt med att omarbeta arbetslagstiftningen, som är en hörnsten i hela den italienska demokratin.

Generalstrejk planerad i april

De tre stora fackcentralerna CIGL, CISL och UIL ordnade genast efter mordet en stor demonstration i Bologna som en manifestation mot terroraktioner. De deltog i begravningen och anordnade den 27 mars en ny antiterror-demonstration.

Men något avkall på sina krav i fråga om uppsägningsskyddet tänker de tre stora inte göra. Tvärtom, de har gemensamt förkunnat att de tänker "fortsätta försvaret av de anställdas rättigheter". Strax före påsk slår man också fast datumet för när den gemensamma generalstrejken skall börja, dagar som den 13 eller 19 april har nämnts.

Efterkrigstidens största demonstration med två miljoner deltagare hölls i Rom den 23 mars, mot terroraktioner och för arbetstagarnas rättigheter.

Berlusconis attack mot facket retar upp sinnena

Men de senaste dagarnas händelser kan igen förändra situationen i Italien. Premiärminister Silvio Berlusconi — som hittills med sin arrogans och sin fientliga attityd mot facket omöjliggjort en sansad lösning på konflikten — har nu inbjudit facket till nya förhandlingar om de planerade försämringarna. Hittills har dock alla långt utdragna försök att få en kompromiss till stånd strandat — just på Berlusconis principiella ovilja. Kraftigt flankstöd har han fått av Confindustria — arbetsgivarorganisationen.

Förändringen av uppsägningsskyddet skulle leda till arbetsgivarnas envälde, anser facket — att försvara, eller ens förhandla om en anställds rättigheter skulle bli omöjligt. Bl.a. skulle en arbetsgivare utan laga orsak kunna säga upp en anställd i företag med fler än 15 anställda. Anställda som arbetat svart (särskilt invandrare) skulle också få sägas upp utan laga orsak, liksom en anställd med visstidskontrakt i södra Italien, ifall arbetsgivaren fastanställer en annan i stället.

Regeringens attack mot facket har retat upp sinnena. Udden har varit riktad mot Sergio Cofferati, den radikala och ofta burdusa ledaren för CIGL, men också UIL med Luigi Angelotti i spetsen har fått sina törnar. Den katolska fackcentralen CISL:s ledare Savano Pezzotta försökte in i det sista undvika en generalstrejk genom förhandlingar men har varit tvungen att inse att en vettig kompromiss inte varit möjlig.

"Articolo 18" — symbolen för rättigheter i arbetslivet

För italienarna är "articolo 18" i arbetslagstiftningen en symbol för de rättigheter de tillskansade sig efter de många åren av fascism, krig och rättslöst leverne under korrumperade regeringar. I den stadgas det att ingen anställd i företag med mer än 15 anställda får sägas upp utan laga orsak.

Om en domstol konstaterar att uppsägningen varit olaglig måste arbetsgivaren ta den uppsagda tillbaka. Denna arbetstagarens grundrätt bör också förstås mot bakgrunden av att Italien saknar ett arbetslöshetsskydd av nordiskt mått — att bli uppsagd är ödesdigert. I praktiken har det dock också lett till att stora företag för det mesta haft livslånga kontrakt med sina arbetstagare. Att större flexibilitet behövs idag erkänner alla.

Men Berlusconis sätt att genomföra lagändringen har lett till ent av de största kraftmätningarna i samhället på många år. Om generalstrejken bryter ut kan den därför bli både lång och svår.

Hur kan italienarna gilla Berlusconi?

Vad är egentligen fatt med hela Italien? Hur kan flertalet av italienarna gilla en sån ledare som Berlusconi, frågar man sig utomlands alltmer. En man som står åtalad i otaliga rättegångar för skattefusk, korruption, fiffel med sina företags bokföring etc. En man som nyligen lyckades kapa åt sig den statliga televisonen RAI:s tre kanaler och nu styr över hela sju — som m.a.o. infört medietotalitarism i TV.

Italiens rikaste man, som bildade ett högerpopulistiskt parti för att "sopa undan alla bolsjekviker", en man som också fört det postfascistiska Alleanza Nazionale och rasistiska Lega Nord till makten — rörelser som är betydligt farligare för den europeiska demokratin än en Haider i Österrike.

Jag själv undrar, efter att i 25 år följt med Italien, lärt mig språket och rest dit otaliga gånger. En italiensk vän förklarade Berlusconifenomenet med att italienarna aldrig brytt sig om lag och ordning och regeringen i Rom. De gillar honom därför att han är en selfmade-man, som lurat staten på skatter och som struntar just i lag och ordning. Kanske han kan ge mig också en del av lyckan, resonerar medelklassitalienaren.

Men det andra Italien har vaknat ur sin dvala

I centervänstern, som hade makten tills Berlusconi tog hem en storseger i parlamentsvalet ifjol, har man varit helt chockerad och hela den politiska oppositionen har legat i dvala i tio månader.

Men nu har den vaknat — och den som väckte oppositonen var en känd filmregissör vid namn Nanni Moretti. Han steg en dag upp på tribunen när vänstercenterns ledare stod där i sina sidenkostymer och fina kravatter och talade tomma ord under ett slött torgmöte i Rom. "Med en sån här opposition vinner vi aldrig över Berlusconi!", utropade han och fick gensvar i hela den italienska pressen.

Han har nu skapat en "gör-det-själv-opposition" med nya idéer och vind i seglen. Den politiska oppositionen har nu gjort honom till sin rådgivare, för de nya rörelserna bara växer dag för dag. Italiens mest kända intellektuella har bl.a. ställt sig helhjärtat bakom fackets generalstrejk. Kanske en ny vår i alla fall randas för det andra Italien.

CHRISTINA NORDGREN-SIVONEN