Många arbeten är otänkbara utan hjälm, skyddsskor, skyddsuniform, andningsskydd, hörselskydd och skyddsglasögon.

Mot influensan ska man ta vaccin. Under så kallad aktiv fritid ska man helst bära hjälm, knäskydd, armbågsskydd och solglasögon, på vintern halkskydd. Mot kriminalitet ska det finnas starka polisstyrkor, mot yttre fiender ett starkt försvar till lands, till sjöss och i luften.

Det är bra. Det enda man undrar är om vi kanske småningom borde fundera på att vända steken.

De medeltida riddarna klädde sig i tunga, obekväma järnrustningar. När svärds-, yx-, lans- och klubbekampen föll bort från agendan hamnade också rustningarna i vitrinskåpen. Kanske det kunde vara en framkomlig väg att tänka i samma banor när det gäller den västerländska samhällsformen.

Är det nödvändigt att leva så att man under långa tider ständigt och jämt måste preparera sig mot allehanda angrepp av det ena eller det andra slaget - från ständigt nya och obekanta fiender.

Vore det möjligt att leva enklare och friare. Att inte behöva utforma livet till en ständig försvarsstrid mot risker som uppenbarar sig i allehanda invecklade och allt mera oförutsägbara former?

Det skulle ju kunna gå att leva så att luften och materialen hålls rena, så att bullret försvinner och så att omgivningen är trygg.

Vi har valt att gå den komplicerade vägen. Vi vill utforska allt in i minsta detalj. Hitta och förändra alla "gener" eller utplåna alla "virus" som förorsakar sjukdomar och problem av alla de slag. Utplåna varenda "terrorist", "fiende" och "risk" såväl i mänsklig som i annan form som vågar hota en skenbart trygg och välmående livsstil för ett rikt fåtal (Bush försvarspolitik med robotsköldar och terroristutplåning är kanske det bästa och mest klart formulerade exemplet).

Om det är vi själva med vår livsform som är grundorsaken till de allra flesta riskerna och problemen blir resultatet av en sådan skjutjärnspolitik att allt blir ständigt mera komplicerat, att allt förvärras och att det hela slutar med en katastrof. Öga för öga, hat för hat, hämnd för hämnd, en återgång till det gamla.

Vi kan förstås inte mycket göra åt åska, stormar eller vulkaner, men vi kan sluta kriga, sprida sjukdomar och använda giftiga och farliga material. Vi kan också klara oss med betydligt mindre slitage på naturen och omgivningen. Vi kan bevisligen skapa fredliga, enkla samhällen utan svält och nöd.

Den gamla folkhemstanken kan lätt utvidgas till att omspänna ett större fält: miljön, inre och yttre konflikter, hälsosam livsföring, ett tryggt samhälle. Det var dit vi var på väg i Norden för en låt oss säga 20—30 år sedan. Vad hände?

Problemet var att "den enda vägen", d.v.s. marknadskapitalismen med sin absoluta egendomsrätt och sitt krav på avkastning och effektivitet inte låter sig förenas med dylika tankegångar. Är det alltså trots allt där vi borde börja förändringen om vi vill skapa en varaktigare trygghet?