Sagalunds museum i Kimito, Åboland är vårt lands första friluftsmuseum. Det grundades av Nils Oskar Jansson år 1900 och amanuensen Li Näse leder idag verksamheten. Sagalunds museum förvaltas av en samkommun, som består av kommunerna Dragsfjärd, Kimito och Västanfjärd.

Vid museet arbetar bland andra Adine Törnqvist och Jarmo Kujala med rollfigurer och tidsresor. Ofta gör de lärarna Adéle Weman och Nils Oskar Jansson-Vretdal i par. Att föra människor på tidsresa är att leva och tänka som man gjorde under en bestämd tidsperiod. Främst använder man sig av inlevelse.

Hur skulle du göra läraren och författaren Adéle Weman i biblioteket?

– Som Adéle skulle jag läsa dikter, Adéles dikter och mina egna. Jag har i flera år läst egna sagor, men också framträtt som Tant Gredelin.

Adine Törnqvist spelar även teater. Hon fick rollen som Adéle Weman då teatern inom Kimito uf firade hundraårsjubileum i Vrethalla. Adine gestaltade henne i en helaftonspjäs, som man fortfarande talar om.

Var möter då rollfiguren och skådespelaren varandra?

– De samarbetar. Då rollfiguren får frågor av publiken som inte går att besvara krånglar man sig ur det med teaterknep. Då du (skribenten) besökte Sagalund första gången framträdde jag som rollfiguren Adéle Weman och du frågade mig hur det är att vistas i dödsriket. Det är den värsta fråga jag någonsin fått. För att inte ramla ur rollen den gången fick jag ta teatern till hjälp.

Att göra en rollfigur är inte detsamma som att spela teater, men man har nytta av att kunna göra det. Man skall sätta sig in i människans personlighet så till den grad att man inte behöver manus utan kan tala fritt. Man skall kunna göra det när som helst när man klätt sig för rollen.

***

Att göra en tidsresa är att ge museibesökarna en upplevelse. Kan jag bjuda museibesökarna hem till mig i Blå Salongen är det enkelt. Där har jag hela Adéle Wemans boendemiljö till mitt förfogande. Behöver bara vara mig själv, alltså Adéle Weman lärare, folkbildare och författare (1844 - 1936).

Vad jag börjar med beror på vilken sorts besökare jag har framför mig. Men allt jag berättar måste äga sin riktighet och sedan blandar jag in besökarna i samtalet och livsmiljön.

– Första gången jag gör en rollfigur har jag lagt ned minst två veckor på att krypa in i den personen. Jag måste ta reda på hur personen åt och sov, tänkte och kände, man måste känna till allt som går att ta reda på.

Det man inte kan få tag på försöker man fantisera ihop. Men då man bestämt sig för hur rollfiguren är så är den sådan varje gång.

När Adine gör tidsresor för barn tar hon leken till hjälp. Hon låter fantasin spela med troll, alfer och älvor. Det var det Adéle var intresserad av som barn. Att berätta en saga från förr i världen hör också till. Förr lekte man med det som naturen bjöd, en träpinne eller en kotte kunde bli vad som helst. Barn leker så även idag om man ger dem ledtrådar.

Adine Törnqvist gör också tidsresor för barn som torpargumman "Maniljuskan". Då håller hon till i Lilla Sagalund och där får barnen byka, baka och sätta ved i spisen.

– Vi matar fåren och plockar ägg hos hönsen för annars har vi inget att baka av. Barnen brukar också hjälpa mig att rosta och mala kaffe. Bara det att vattnet inte kommer från kran är för barnen en stor upplevelse. Eftersom "Maniljuskan" har tio ungar brukar det ofta sluta med att alla besökare blir rollfigurens barn.

Adine Törnqvist gick i Pargas folkhögskola som ung. Sedan blev det Helsingfors och en tid på kontor. Adine skolades upp inom det företag där hon jobbade för de uppgifter företaget hade behov av.

I takt med att Adine Törnqvist fick två söner blev hon mer av käringen mot strömmen. Dagvården var inte utbyggd ännu på 60-talet och Adine kunde inte tänka sig att placera barnen hos främmande människor. Hon blev hemmafru några år och hade dagbarn för att dryga ut kassan.

***

Idag anser Adine att hemmafrutillvaron var detsamma som lättjan personifierad. När hennes yngsta barn var tre år dog grannfrun som var mattant i Gamlas vägens barnträdgård. Denna kvinna hade testamenterat sitt jobb åt Adine, som tog över och stannade ett flertal år.

Det var då Adine Törnqvist började intressera sig för barns fantasi och bestämde sig för att skriva en bok. Då hennes barn blev tonåringar bytte Adine igen till kontorsjobb trots olyckskorparnas kraxande om att det var omöjligt att komma tillbaka efter så lång tid.

När Adine fyllde 55 år pågick depression, dvs "laman" med påföljande arbetslöshet. Då utkom hennes bok "Klas och leksakspengarna" hos Sahlgrens. Barn fascinerades av läsningen.

I samma veva bestämde sig Adine och hennes nypensionerade make för att flytta tillbaka till Kimito. Adine säger att det var ett illa valt tillfälle för i Kimito blev hon hindrad av arbetsförmedlingen att presentera boken för barn. Adine undrade om hon på dagen kunde skriva en dikt i sin ensamhet? På arbetsförmedlingen svarade man att det kunde Adine göra efter den normala arbetsdagens slut. Med sin flödande humor hade Adine svårt att hålla sig för skratt efter en sådan kommentar.

***

Att barnen gillade hennes bok framgick av försäljningen. Men som Adine säger – allt har man inte kunnat ta ifrån mig – för det har alltid funnits en vän när jag behövt en. Det gjorde det nu också. En äldre herre i grannskapet såg henne och lät förstå att Sagalund skulle vara något för Adine Törnqvist. Det blev rollfigurer och tidsresor. Sedan makarna återvände till Kimito har Adine spelat med i två pjäser "Rövare och folk i Kamomillastad" och i revyn "Eitt å annat". Under tiden i Helsingfors spelade Adine Törnqvist med i tre revyer i Kårböle Gillet.

Nu är cirkeln sluten. Adine berättar att hon fick sitt sista jobb i samma hus där hon började. När hon var 16 gick hon i Vrethalla husmodersskola som idag kallas Sagalundsgården och är museets administrations- och ekonomibyggnad.

Adine Törnqvist pensionerades vid 60. I höst fyller hon 65. Sönerna är fullvuxna, har examina från universitet och står på egna ben.

Byråkrater vid arbetsförmedlingen har inte lyckats hindra henne i skapandet. Under de tio förflutna åren hemma i Kimito har hon samlat material till en ny bok, som kommer att beröra barns relation till naturen.

BIRGITTA ÅMOSSA
Foto: ROBERT SEGER