Sitter och tittar ut över Atlanten. Jag har suttit mer än tio timmar i flygplan men bara kommit halvvägs, till Conakry, huvudstaden i Guinea. I morgon återstår den intressantaste delen av resan — slutmålet ligger i en liten stad som heter Nzekore, 1400 kilometer in i landet. Det är mycket mer än tio timmar till, hur man än räknar.

Jag vet inte mycket om landet men det är vackert och huvudstaden har en stor, naturlig park där en massa ungdomar sitter och läser böcker och där äldre människor vandrar omkring. Moskén finns mitt i staden men det är söndag och tillräckligt kristet för att det mesta skall vara stängt. Luftfuktigheten är hög och till och med de lösa kläderna klibbar vid kroppen.

På gatorna spelar flickor och pojkar fotboll med gröna och orange plastbollar medan getterna dricker det smutsiga tvättvattnet som blivit kvarliggande i runda svarta baljor utanför de låga husen. Ofta sticker den metallfärgade tvättbrädan fortfarande upp över kanten på baljan. Min västerländska hjärna betraktar de till syntes välmående getterna, gör en snabb kalkyl och kommer fram till att tvättmedlet knappast kan vara alltför besudlat av kemikalier. Som alla andra västerlänningar i landet dricker jag bara vatten från flaskor med korken ordentligt fastskruvad. Och jag fasar för om det ska bli något kvar av mina kläder om de gnuggas alltför häftigt mot tvättbrädans vassa kanter.

Vardag på främmande mark. Har blivit ombedd att resa till gränsen mellan Liberia och Guinea för att hjälpa mina kolleger att ta emot de 15 000 flyktingar som strömmat över gränsen under de senaste dagarna. Det sägs att själva konceptet "gräns" är rätt oförståeligt för många av lokalbefolkningen — det är samma stammar som bor i samma regnskogsliknande grönska och som i fredstid vandrar fritt fram och tillbaka. De gånger det varit oroligt har lokalbefolkningen öppnat sina dörrar och under årens lopp har mer än 300 000 flyktingar har fått husrum, och mat i den mån mat funnits tillgänglig. Om någon som hatade alla finlandsvenskar kom till makten, skulle vi få en fristad i Sverige? Kunde vi räkna med att de skulle tro oss på vårt ord, att själva det faktum att vi lämnade vårt land betydde att något var fel?

Eller skulle den västerländska vardagen med allt sitt rationella tänkande vägra att se det uppenbara. Att alla som flyr noga övervägt sina alternativ. I Liberia har den lokala gerillan, LURD, återupprättat en gammal välkänd taktik som går ut på att plundra, skövla och skrämma livet ur lokalbefolkningen. Ingen vet vad rebellerna vill eller varför de valt att göra det de gör, men befolkningen har tagit de säkra före det osäkra, packat sina saker och gått över gränsen. I Europa skulle ingen jävel släppas över bron på så lösa boliner.