Största delen av löntagarna i Finland får numera sina skatteförslag direkt från skattemyndigheterna. Det här har underlättat den enskilda löntagarens liv, särskilt i slutet av februari då skattedeklarationen tidigare skulle fyllas i. Nu hämtar posten ett färdigt ifyllt förslag som var och en skall noga kontrollera och göra rättelseyrkan före utsatt tid. I år skall rättelsen inlämnas senast den 19.6.2002.

Då man går igenom skatteförslaget upptäcker man storleken av redan inbetalda skatter, fackföreningsavgifter, socialförsäkringsavgifter och andra härmed liknande avgifter. I detta skede är det många som svär ve och förbannelse över alla stora betalade summor. Men är det faktiskt så illa?

I gengäld för skatterna, både stats som kommunal, får vi av samhället en trygghet och garanti för ett skäligt liv oberoende av och i förhållande till våra beskattningsbara inkomster. En kort och knapphändig minneslista över systemet vi har från tiden före födseln till döden kan se ut så här: mödrarådgivning, förlossning/födsel (oftast på sjukhus) moderskapslåda, rådgivning och vaccineringar, dagvård till ett skäligt pris, förskola, skola, studier/yrkesutbildning och vuxenutbildning och, beroende på individens personliga förhållanden, har var och en rätt hela tiden till omsorger av olika slag: utkomstskydd, socialvård, sjukvård, hemvård, rehabiliteringar, åldringsomsorg m.m., för att inte tala om tryggheten med rätts- och räddningsväsendet med all annan service.

Pensionsförsäkringspremierna kommer man i åtnjutande av i samband med pensioneringen, sjukförsäkringspremierna har man nytta av vid sjukdomsfall och fackföreningsavgifter har man nytta av hela tiden. Så varför skulle man inte då älska sina skatter och avgifter?

Alternativet till vårt system är att var och en efter bästa förmåga tar försäkringar för alla eventualiteters skull. Personligen är jag helt övertygad om att jag (vi alla) nu har större ekonomisk rörelsefrihet än med försäkringsmodellen. De vanliga löntagarna skulle garanterat endera ha ett sämre skydd eller mindre pengar att röra sig med om den nuvarande samhällsservicen finansierades via försäkringar eller direkt till serviceproducenterna.

Däremot borde vi, var och en, fördöma och svära ve och förbannelse över den gråa ekonomin, alltså skattesmitandet eller skattefuskandet. Det är fråga om en ren stöld från oss som betalar skatt. För att hålla en skälig nivå på samhällsservicen blir var och en hederlig skattebetalare därmed bestraffad med motsvarande förhöjning av sin skatt som det smitarna lämnar obetalt. Det är fråga om miljarder euron på årsnivå som vi betalar för mycket på grund av skattefuskarna!