Faktiskt var programmet så fränt att den gode Stiller lyckades fixa sparken från Rundradion. Tacka den sorglustiga "Kökkötraktori"-episoden där Stiller sopade golvet med en humorbefriad centerpolitiker (finns det andra?).

Inte för att Stiller lät sig nedslås. Han kom tillbaka, nu med en egen teveshow. Bra för honom, illa för oss andra. För plötsligt var det inte alls lika intressant. Det blev liksom för mycket SHOW, för mycket ego, för mycket Stiller.

Delvis har det ju med själva mediet att göra. Teve ÄR brutalare, naknare. Teve går rakt på, lämnar väldigt lite åt fantasin. Det gör förstås också att dumburkens genomslagskraft är oslagbar, det vet alla som nångång haft sin nuna där: "Jag såg att du var i teve igår". Hmm.

Baksidan är att det lätt går inflation i mediaexponeringen, speciellt ifall man — som en Stiller — råkar figurera i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Ännu knepigare blir det ifall man försöker ta på sig vitt skilda roller.

Nu syftar jag inte nödvändigtvis på ex-missar som insisterar på att leka sångfåglar eller finlandssvenska musiker som ömsom gnider på stråkarna, ömsom exponerar sina yttre behag, nej. Jag tänker närmast på tv-radio-tidningsmannen Stefan Randström.

Själv har jag lärt mig känna Randström som en sjujävla journalist, en kolumnist och debattör som gärna tar strid för de små och de svaga. Han är en klok röst i en sjuk värld, ett moraliskt samvete och allmänt taget en bra karl. Det är förstås en knepig roll att gå omkring och bära på. Följdaktligen har mannen nu släppt loss och blivit också showman (bekant från Randström & Co).

Och det har han förstås all rätt till. Fast själv hoppar jag inte i taket. Dels föredrar jag Randströms tankar framom hans nuna (kvinnfolket är eventuellt av annan åsikt), dels har jag av princip svårt med alla dessa "renässansmänniskor" som syns och hörs i alla medier.

Precis som den där fotoskygga afrikanska stammen tror jag nämligen att man tappar nånting av sin själ varje gång man hamnar på bild.

På tal om att höras och synas överallt noterar jag att mina gamla favoriter, radiorackarna Stan Saanila och Peter "Tysken" Lüttge nu gått in för att sätta sprätt på televisionens litteraturbevakning. "Bokbål" heter programmet.

Det är tammetusan inte en dag för tidigt. Som det ser ut idag lär även en bokmal få god lust att tutta eld på bibban (ifall kommunalpolitikerna inte hunnit före). Men sen blir jag misstänksam: orkar jag se dem på teve också? När blir det överdos? Gör sig radioduon också på teve?

Av pilotprogrammet att döma är jag inte helt övertygad. Keijo Koivula kan gå och se sig, visst, men faktum är att herrarna Lüttge & Saanila aldrig kommer ens i närheten av de varv som de brukar presterar på radio. Vilket kanske är meningen. Men ändå.

Krister Uggeldahl

DOKUMENTÄR
"Flykten från landet", sexdelad dokumentär om glesbygdsproblematiken, FST/TV2, start 26/6—15/7
– Som gammal landepaukku (urbaniserad sådan) vill jag inte missa Greger Grönqvists serie där färden går från Nordnorge till Lovisa, från östgränsens utbyar till skärgården.

DOKUSÅPA
"Osbournes", hemma hos Ozzi Osbourn och hans familj, Music television, onsdagar
– Om man nu med allt våld skall bänka sig framför en "dokusåpa", så varför inte kolla in hårdrockarlegenden Ozzi Osbourne på hemmaplan. Absurt som bara den!

TV-FILM
"Fever Pitch", kärlek och fotboll med Colin Firth, Fyran, juli
— Kvinnan eller fotbollen? Det är frågan i denna Nick Hornby-filmatisering, en rolig och passionerad film om mannen vars kärlek till Arsenal ger problem på det privata planet.