För närvarande förs samarbetsförhandlingar på tidningen Vasabladet. Innehållet i dessa undandrar sig min bedömning. Jag tänker i stället beröra ett följdfenomen som jag finner synnerligen anmärkningsvärt och som förtjänar att omskrivas just i denna tidning.

Vasabladet är en globalt liten men lokalt stor tidning som många utomstående bedömare betraktat som ovanligt pigg och som genomgående haft en klassiskt liberal (alltså ej nyliberal), eller socialliberal och rent av nästan radikal inställning till samhällsskeendena. Detta har genom tiderna innefattat ett för den borgerliga tidningspressen ovanligt sinne för social rättvisa och medkänsla för de små i samhället.

Som ett led i den politiken kan man säkert också se det faktum att Vasabladet gett utrymme åt tecknaren Leif Sjöströms arbete. Hans livsverk, den fenomenala serierutan "Folkets Dagblad", har numera vunnit spridning också i södra Finland, genom försäljning av årsböckerna, och genom Västra Nyland och Åbo Underrättelser.

Sjöström ställer sig i sitt tecknande konsekvent mot all slags orättvisor, maktmissbruk och godtyckligt maktutövande och därmed står han alltid lika konsekvent på det drabbade småfolkets sida. När han tvingas ta ställning till en arbetskonflikt på sin egen arbetsplats är det därför inte så konstigt att han även där väljer att ställa sig på den svagare partens sida.

Nåväl, detta passade inte tidningsledningen, utan ledde i sin tur till att tidningen vägrade ta in vissa av Sjöströms alster som berörde den pågående konflikten. Det blev således censur, för att tala ren svenska. Som en påföljd av detta lade Sjöström ned pennan för en viss tid i månadsskiftet maj-juni detta år.

Jag tänker som sagt inte ta ställning till själva förhandlingarna, som när detta publiceras redan bör vara över. I stället är jag och många andra intresserade av censurbeslutet, inte minst är jag det också som tidigare medarbetare i Vbl under flera år.

Chefredaktörens beslut kan komma att kasta en skugga över tidningen Vasabladets trovärdighet för en lång tid framöver. Om Vasabladets arbetsgivarpolitik är ärlig och välmotiverad bör den kunna tåla att kommenteras i olika former såväl i Vbl som i andra medier.

En arbetsgivares linjedragningar är inte sällan illa omtyckta bland personalen. Just därför bör alla parter få komma till tals. Det vapen som tidningen genom tiderna använt mot andra makthavare bör tidningsledning och ägare också själva klara av att tas med.

Men så var det alltså inte! Att styrelseordföranden i Vbl:s ägarsamfund HSS-media samtidigt är professor i journalistik tyder på att man på ägarhåll borde vara helt medveten om vilka etiska grundvalar som gäller. Det gör saken ännu mera allvarlig.

Hur ska detta tolkas? Ska tidningens socialliberala inställning numera betraktas som ett minne blott? Eller är det så att den tidigare medkänslan med de små enbart varit ett medel för tidningen att väcka intresse och uppseende — hyckleri och spel för gallerierna med andra ord.