Det återstår att se hur samlingspartiet, som föga överraskande är det främsta skattesänkarpartiet, klarar sig i nästa val. Kanske får vi en föraning när vi ser hur det går i Sverige för broderpartiet moderaterna som också lovar skattesänkningar.

Över hälften av landets kommuner kämpar med finansieringsunderskott. När staten sparar kommer de att tvingas att antingen försämra tjänsterna, höja kommunalskatten, eller ta upp lån. Det sistnämnda är som alla vet kortsiktigt. Statliga skattelättnader äts på längre sikt upp av en höjd kommunalskatt. I de kommuner där det går att höja, vill säga. I många kommuner ligger skattöret redan vid den övre smärtgränsen. Det är ohållbart att höja kommunalskatten till 20—22 procent om grannkommunen samtidigt ligger på 15—17 procent. I de kommunerna finns det inget annat att göra än att skära ner på tjänsterna.

Sedan har vi sjukförsäkringsavgiften. Många protesterar mot en höjning av den. Det är förståeligt. Men det är bara en sak man glömmer i sammanhanget. Avgiften behövs för att finansiera FPA:s bidrag till mediciner, privat läkarvård och vårdtransporter. Det är inte bra på sikt om sjukförsäkringsfonden hela tiden "går på minus". På längre sikt leder det ofelbart till att förmånerna försämras. Logiken är exakt densamma som för kommunerna. Samtidigt vet vi att befolkningen blir bara äldre, att medicinerna hela tiden blir dyrare, att koncentrationen av vården hela tiden leder till längre transporter o.s.v.

Dessutom är det, i motsats till vad många tycks tro, just låg- och medelinkomsttagarna som allra mest behöver FPA:s stöd för privata vårdtjänster som komplement till vad det ansträngda offentliga vårdsystemet kan erbjuda. Argumentet att en höjd sjukförsäkringsavgift drabbar de fattiga värst håller inte heller. Det går med god vilja att kompensera en höjning av sjukförsäkringsavgiften. Om man vill kompensera de enskilda medborgarna och företagen för höjningar av sjukförsäkringsavgiften kunde man lätt göra det, t.ex. genom att kombinera sänkningar av inkomstskatt och moms. Men det krävs som sagt god vilja.

Det som ekonomerna alltför ofta tycks glömma (avsiktligt?) är, att skattepengarna faktiskt genererar just sysselsättning, om än i den offentliga sektorn. Ekonomernas tankemodeller och argument är ofta så underligt konstruerade att skattepengarna verkar "läcka ut" någonstans utan att få något gott till stånd.

Sanningen är den motsatta. När vi omfördelar inkomst från de rikare medborgarna till de fattigare, vilket är en av beskattningens uppgifter, så överför vi samtidigt resurser från utländsk konsumtion (t.ex. utlandsresor) och kapitalinvestering till konsumtion av inhemska hyresbostäder, kollektivtrafik, livsmedel, vårdtjänster o.dyl. Dessutom används skattemedlen till att producera inhemska tjänster. Inom privata sektorn har vi inga sådana garantier. När ett företags intäkter ökar p.g.a en skattesänkning kan intäktsökningen lika bra generera sysselsättning i utlandet.

Man behöver inte älska skatterna, men acceptera dem, förstå dem och inse att utan dem skulle vi inte klara oss. De genererar viktiga tjänster, de sysselsätter, de behövs, helt enkelt.