Den svenska EMU-våndan börjar anta smått tragikomiska drag. Bilden som manas fram på bägge sidor är att Sveriges framtid som välfärdsstat står och faller med om folket väljer att ta euron till sin valuta — eller inte. Ett väl ödesmättat upplägg kan man lugnt påstå. Sverige klarar sig säkert hyggligt såväl med som utan euron. Och EMU klarar sig säkert utan Sverige också.

Med tanke på konjunkturläget i Europa infaller den svenska omröstningen vid en något olycklig tidpunkt, då det inte är det lättaste att göra en sansad bedömning av valutaunionens förträfflighet. Det är en realitet att ekonomierna i EMU-länderna drar dåligt — i de flesta länder sämre än i Sverige. Detta ger nej-sidan vatten på kvarnen. Vad den gemensamma valutans verkliga roll är i den situationen är svårt att uttyda just nu. Men i debattsyfte kan man tilldela den just den roll man vill.

Det är i det närmaste rörande hur ja-sidan i Sverige valt att lyfta fram Finland som det strålande exemplet på EMU:s förträfflighet. Javisst, den finländska ekonomin har tills vidare klarat sig tämligen helskinnad genom lågkonjunkturen. Landet står väl rustat när konjunkturerna, förhoppningsvis snart, vänder uppåt igen. Men inte har ju Sverige på grund av sitt utanförskap drabbats av katastrof heller. Och det centrala problemet i finländsk ekonomi, arbetslösheten som bitit sig fast strax under tioprocentsnivån, har euron inte förmått råda bot på. Visserligen har arbetslösheten inte ökat heller under lågkonjunkturen, vilket vanligen sker, men sysselsättningsgraden har illavarslande nog börjat sjunka. Så det vore klokast att låta utvärderingarna bida en tid.

Ur finländsk synpunkt är det säkert bättre om Sverige väljer att gå med i valutaunionen. Två länder med liknande ekonomier och gemensam värdegrund kan mer påverka EMU-politiken tillsammans än ett land ensamt. Men någon ödesfråga är det inte. Finland har valt sitt medlemskap utifrån egoistiska, nationella och långsiktiga intressen. Det sunda är att svenskarna gör likadant.

HANS JERN