Varje människas liv är lika mycket värt.

Detta moraliska rättesnöre brukar betecknas som självklart inom alla kulturer med någon form av humanism som ledstjärna. Hela begreppet demokrati bygger på ett i grunden kristet budskap som inte minst predikas i USA. Frihet, rättvisa, människovärde: se där ledorden i den västerländska samhällsbildningen.

Men vad händer när teorin möter verkligheten? Vem vågar i amerikansk debatt påstå att Usama bin Ladin och Saddam Hussein har samma människovärde som George W Bush?

Ingen vettig individ försvarar en dödsbringande terrorism eller ett skräckvälde av Saddams slag. Men man utrotar inte det som upplevs som ont genom att själv ta till våld. Följden blir bara en spiral av uppflammande aggressioner med ett oräkneligt antal oskyldiga offer som följd.

Få saknar Saddams blodtörstiga söner Uday och Qusay Hussein. Ändå var det ett i mina ögon motbjudande skådespel när den amerikanska ockupationsmakten mitt i sommarhettan triumferande visade upp de döda, svårt skadade kropparna. Här handlade det om att skjuta för att döda, inte om att infånga förbrytare och ställa dem inför rätta. Hela tillvägagångssättet bottnade i ett primitivt tänkande som verkligen inte borde anstå den västliga civilisationens främsta försvarare. De internationella protesterna var förbluffande lågmälda. Efter invasionen i Irak har de oppositionella rösterna fått något uppgivet i klangen. Ingenting tycks ju ändå ändra på supermaktens självsvåldiga agerande.

USA tänkte sig att de döda diktatorssönerna skulle ha en avskräckande effekt på opinionerna i Irak. Där tog man miste, som så många gånger förr. Nu pågår ett gerillakrig som förmodligen binder amerikanska styrkor för många år framöver. I stället för att hylla sina "befriare" fylls många irakier av ett allt större hat mot främlingen, som lovar ett frihetens paradis men i själva verket skapar lidande och sorg.

Varje stupad amerikan hyllas som en hjälte. Men den familj som stillatigande accepterar en älskad sons död i det fjärran Irak måste sannerligen vara hjärntvättad. Hur meningsfullt kan det vara att offras i ett krig som startats på lögnaktiga premisser? Det påstådda hotet från Saddams massförstörelsevapen har ju visat sig vara rena propagandatricket.

Hur många irakier som stupat vet ingen. Det är som om irakiska liv inte räknades. Och inte heller de journalister som stryker med tycks väcka samvetsfrågor hos USA-ledningen. När nyhetsbyrån Reuters fotograf Mazen Dana riktade kameran mot amerikanska stridsvagnar i utkanten av Bagdad förvandlades han plötsligt till en terrorist i soldaternas ögon. De dödande skotten brann av, medan han filmade, in i det sista trogen sin uppgift. Han arbetade med världspubliken som uppdragsgivare. När stridvagnens eldrör riktades mot honom var det också ett angrepp mot oss. Journalisten gav sitt liv för att vi skulle få ökad kunskap och insikt. Det kallar jag en hjältes död.

Om människoliv bara blir en förbrukningsvara som andra har människan i sanning förlorat sin innersta bestämmelse. Tänk på det när nästa rapport kommer om skurkar eller hjältar som fallit medan politikers och militärers fraser singlar som torra löv till marken.