Inom filosofin finns det en tankemodell — ett "spel" egentligen — som kallas "fångens dilemma". Utan att dess mera gå in på hur modellen är formulerad (glöm detta med fångar) skall jag bara ge slutsatsen: När individerna på det personliga planet agerar fullständigt rationellt är det på intet sätt säkert att det är rationellt ur kollektivets synpunkt. Snarare tvärtom. Det vill säga att alla i kollektivet skulle ha det bättre om de som individer hade agerat på ett annat sätt.

Låter det kryptiskt? Slå upp "fångens dilemma" på någon sökmaskin på webben, men var en smula försiktig med svaren. Det är en mycket missförstådd tankemodell. Men på det intuitiva planet låter det för en gammal vänstermänniska inte alls så märkligt att individens rationella beteende kan vara irrationellt för kollektivet — och det finns förfärligt många praktiska exempel på att slutsatsen är helt riktig.

Trots detta lever vi en tid där den motsatta uppfattningen är den allenarådande. Individens agerande på marknaden är grunden för den liberalistiska samhällsideologin, som har få andra motsägare än udda personer och totalt marginaliserade smågrupper någonstans på vänsterflygeln — eller hur man nu skall definiera deras hemvist.

Så var det inte på den tiden generationen Lipponen började närma sig de ansvarsfulla posterna i samhället.

Vad har hänt? Är det så att verkliga händelser har förändrat uppfattningarna? Eller är det så att uppfattningarna har förändrats av andra orsaker.

Ska vi tro att Marx hade en poäng i sin materialistiska historieuppfattning (och det hade han), så ska vi förstås söka efter verkliga förändringar. Materiella förändringar.

Och det finns en sådan verklig förändring — undergången av den så kallade realsocialismen. De som i dag sörjer Sovjetunionens och hela östsystemets fall är de som har hamnat i kläm i den postsovjetiska turbulensen. Deras sorg är mycket förståelig. Vi andra sörjer inte.

Men det är ett oomkullrunkeligt faktum att Sovjetsystemets fall lämnade marknadsekonomin i sin renaste form ensam kvar på scenen. Om vi inte räknar med udda länder som Nordkorea finns det inga existerande alternativ.

Dagens liberalistiska tankemodeller för allt längre bort från socialistiskt tänkande. Välfärdsstaten är hotad. Många har påpekat att socialdemokratins försvar av välfärdsstaten har gjort partiet konservativt, det vill ju bevara det bestående. Kanske kan man säga det, men då blir ju högerpartierna klart reaktionära; de vill vrida klockan tillbaka.

Också i slutet av sextiotalet hade socialdemokratin klart konservativa drag. Det mesta ur Forssaprogrammet var redan uppfyllt. Kommunisterna sågs som de främsta motståndarna. Men då trädde generationen Lipponen fram som en förnyare. Partiet fick ny fart i rätt riktning.

I dag kan jag inte upptäcka en förnyargeneration inom socialdemokratin. Kan det bero på att det inte finns någonting nytt och meningsfullt att rikta in partiet på? Samhället är redan färdigbyggt. Kan det bero på att det inte finns en ny generation i partiet? Eller kan det bero på att Lipponengenerationen inte ger plats för nytänkande?

Jag vet faktiskt inte. Finns det någon annan som vet?