Inrikesminister Hannes Manninen hör till dem som framfört inkomstbundna avgifter som svar på hälsovårdens finansieringsproblem. Han sade nyligen något i stil med att han har många bekanta som gärna skulle betala lite mera för att få sina operationer utförda.

Idén kan verka lockande, men den är allt annat än problemfri. Mina tvivel härrör sig i främsta rummet från förslagets socialpolitiska följder och från principiella rättvisefrågor. När vi uppbär en progressiv inkomstskatt kan man fråga sig om det är rättvist att också sjukvårdsavgifterna är progressiva. Varför ska denna dubbelprogressivitet i så fall drabba just dom sjuka? Vore det inte bättre och mera rättvist att till exempel återgå till progressiv kapitalinkomstbeskattning.

Det finns ytterligare problem som gör det hela ännu mera dubiöst Om man ska få in betydande belopp blir man tvungen att sätta inkomstgränserna rätt långt ner så att avgifterna också kan uppbäras av medelinkomsttagare. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många s.k. rika för att det ska räcka speciellt långt. Ett progressivt avgiftssystem har vi t.ex. inom dagvården där progressiviteten höjdes kraftigt under 1990-talet och där medelinkomsttagarfamiljerna sammanlagt svarar för det största bidraget till kassan.

På motsvarande vis måste högst antagligen också Manninens sjukvårdsavgifter utformas. Till detta kommer utgifter för medicin, inkomstbortfall till följd av sjukdomen, osv. Det är därför mycket lätt att föreställa sig fall där Manninens förslag helt enkelt innebär en krasch i familjeekonomin. Summorna är påhittade, men torde inte ligga speciellt långt från verkligheten.

Jag tänker på ett ungt relativt par, nyinflyttat till Helsingforstrakten som just lånat 150.000 euro till sin bostad och vars två barn är i kommunalt daghem. Frun jobbar som lärare och får 1 500 euro i handen efter skatt, mannen jobbar på industri och tjänar i medeltal 1 700 euro. Låneraten är 1 200 euro per månad. Det handlar alltså inte om "rikt" folk, utan om ordinära löntagare, skuldsatta, utan besparingar.

Men — de relativt goda bruttoinkomsterna för paret upp till den högsta dagvårdsavgiften som är låt oss säga 500 euro för två barn. Sedan kommer en räntechock som gör att låneamorteringen höjs till 1 700 euro. Därefter blir en familjemedlem allvarligt sjuk. Redan med nuvarande avgiftssystem och självrisker är det allvarligt men med progressiva avgifter kan det helt enkelt vara en katastrof.

Vårt offentliga vårdsystem bör fungera som en försäkring mot livets hälsorisker. Med hjälp av det ska vi kunna återställa hälsan efter att ha drabbats av olycka. Vi bidrar till denna försäkring genom att varje månad inbetala skatter och försäkringsavgifter.

Om vi inför progressiva vårdavgifter tillför vi ett nytt och väsensfrämmande osäkerhetselement i denna försäkring som drabbar familjens inkomst som en kniv i ryggen, och därför, som jag ser det, medför en djup orättvisa i systemet. En dubbel bestraffning av dom redan drabbade. En liten, men principiellt ytterst betydande klass av nyfattiga skapas hastigt.

Varför ska dom sjuka drabbas även av detta, Manninen?