Sommarens arbetskonferens förpliktade ILO att göra upp ett handlingsprogram för att minska diskrimineringen i arbetslivet. På basen av en detaljerad rapport "Jämlikhetens tid i arbetslivet" förde konferensen sin remissdebatt i Geneve. Debatten leddes av generaldirektör Juan Somavia.

Att diskriminering lyfts fram som en av organisationens huvudfiender bygger på deklarationen om grundläggande rättigheter i arbetslivet som förpliktigar organisationen att rapportera om hur de fyra grundrättigheterna efterföljs. Rapporten år 2000 handlade om den fackliga organiseringen i världen, året därpå sattes luppen på tvångsarbete och ifjol gällde rapporten barnarbete.

Även om nästan alla medlemsländer har ratificerat konventionen om lika lön och den konvention som förbjuder diskriminering och de flesta länder har anpassat sin lagstiftning efter de mänskliga rättigheterna och de fackliga grundrättigheterna förekommer det ändå diskriminering överallt.

Somavia sade att diskriminering alltid påverkar arbetslivet negativt. Diskrimineringen skadar affärsverksamheten, minskar produktiviteten och förpestar arbetsatmosfären. För den enskilde arbetstagaren är diskrimineringen ett brott mot hans mänskliga rättigheter och mot arbetsvillkoren.

Frågan om diskriminering i arbetslivet är ytterst aktuell i och med den ständigt ökande migrationen.

Lönedirskriminering vanlig

Arbetsgivargruppens anförande i ILO framfördes av amerikanen Edward E. Potter som intygade att också arbetsgivarna motsätter sig diskriminering. De betraktar rapporten som ett fungerande arbetsinstrument. Men Potter efterlyste en definition av tyngdpunkter och betonade att det inte löser alla problem i arbetslivet om man lyckas bekämpa diskrimineringen.

Arbetsgivarna förhåller sig ännu skeptiskt till möjligheterna att under de kommande fyra åren åstadkomma ett antidiskrimineringsprogram som kan godkännas av alla parter.

Arbetstagargruppens gruppanförande hölls av FFI:s förre ordförande LaRoy Trotman, som kommer från Barbados. Han betonade att arbetsplatserna inte är isolerade öar löskopplade från det övriga samhället utan tvärtom återspeglar situationen i samhället. Därför är kampen mot diskriminering en mycket mer omfattande samhällelig fråga.

ILO:s arbetstagargrupp menade att det är brådskande att få till stånd ett handlingsprogram mot diskriminering. Den första åtgärden bör gälla lönediskrimineringen. ILO bör hjälpa medlemsländerna att få till stånd trepartsavtal om minimilöner. De allvarligare formerna av diskriminering förutsätter egna strategier. Arbetstagargruppen menade att en etisk handlingsmodell kunde vara till hjälp här.

Rasdiskriminering i politiken

Sydafrikas arbetsminister M.M.S. Mdladlana påminde om apartheidtiden i Sydafrika. Idag är lagen lika för alla men i praktiken har man påvisat övertramp och etniskt förtryck. I Sydafrika och Namibia har rasdiskrimineringen åtgärdats med ett flertal lyckade ILO-projekt och än finns det ingen orsak att upphöra med dem.

Den nationella sydafrikanska lagstiftningen innehåller idag också paragrafer som förbjuder diskriminering p.g.a. aids eller HIV vid anställningar och på arbetsplatser.

Den amerikanska fackcentralen AFL-CIO:s ordförande John J. Sweeney betonade i ett anförande att diskriminering bidrar till ökad fattigdom och ojämlikhet. Han menade att man har gjort framsteg i den femtio år långa kampen för jämlikhet men ändå dagligen brottas med traditionella jämlikhetsproblem.

Facket har räknat ut att löneklyftorna årligen åstadkommer inkomstförluster för 200 miljarder dollar eller euro, eller att varje familj årligen går miste om cirka 4 000 euro. Lönegapet mellan könen har minskat men fortfarande betalas bara 76 cent i lön åt kvinnor för varje euro en man förtjänar. I USA får kvinnan bara 55 cent om hon är sydamerikansk. Är hon afrikansk får hon 67 cent. En ny form av diskriminering har drabbat arbetare med arabisk härkomst. Diskrimineringen har sina rötter i händelserna den 11 september.

Åldersdiskriminering vanligare

Tyska DGB:s viceordförande Ursula Engelen-Kefer påtalade den ökande åldersdiskrimineringen och krävde att i synnerhet länder med sviktande befolkningsunderlag griper sig an problemet.

Hon krävde också demokratiska rättigheter, fri organisationsrätt och fria medier. Varje år får ILO-kommittén omkring hundra anmälningar om avtalsbrott.

Engelen-Kefer hoppades att medlemsländernas regeringar stärker ILO:s ekonomiska och politiska resurser som behövs för kampen mot diskriminering, exempelvis enlig de modeller som framfördes i arbetskonferensens remissdebatt.

I det kravet förenade sig FFC:s Marjaana Valkonen i sitt anförande.

HILKKA JUKARAINEN
Geneve