Eftersom undertecknad inte är någon större vän av sol och sommar — ni kan bara tänka er vad jag anser om Radio Vegas glättiga Sommartider-hej-hej-sändningar — har jag ägnat mig åt att botanisera i den finländska närhistorien.

Det betyder inte nödvändigtvis att jag skulle ha bläddrat genom gamla årgångar av "Kansa taisteli", nej. Däremot har jag spanat in finska 60-talsfilmer på dumburken. Såsom Jaakko Pakkasvirtas "Gröna änkan" och Risto Jarvas "När himlen ramlar".

Nåväl, man behöver inte vara en garvad filmkritiker för att notera att tidens tand varit framme. Det gäller såväl det berättarmässiga anslaget som frillorna, byxmodet och — samhällssynen.

Det är i och för sig en del av charmen med filmerna, att de fungerar också som tidsdokument. Faktum är att filmen, inte minst spelfilmen, och tv-serierna är svårslagbara som tidsdokument. På gott och ont.

På finlandssvenskt håll föreligger ingen större risk att vi om sisådär 30-40 år skulle bli vittne till en samhälleligt föråldrad film/tv-serie — av den enkla orsaken att vi i Svenskfinland inte sysslar med dylikt dravel.

Detta gäller inte minst FST som överlåtit fiktionsproduktionen åt svenskar och danskar (gänget bakom (Mordkommisionen). Bra så, våra västliga grannar kan sin sak. Men visst är det pinsamt att man nu när de yttre ramarna äntligen finns där (läs: en egen kanal) struntar i innehållsproduktionen. Som det heter.

Standard(bort)förklaringen är alltid den samma: fiktion kostar skjortan, vi har inte råd. Underförstått: FST är en full service-kanal — fast sen heller inte. Problemet är att det är just denna lätta, ekonomiskt sett "tunga", produktion som för många av oss är "teve" som mest och bäst.

Och det är detta som lever vidare — förusatt att programmen i fråga inte kastat veven redan på operationsbordet. Såsom Falkenswärds möbler. Eller Pontus Dammerts samlade huvudlösheter.

Men misströsta er inte, gott folk. I gengäld kan vi ta del av en hel livsstil, i enlighet med FST:s nya programstrategi. Är det inte "Relationskliniken" är det "Livslära" eller nåt annat som ska göra folk av oss skogens söner och döttrar.

Personligen är jag inte alls så pigg på idén. Det är uppenbarligen inte heller Klas Fransberg, som i en kolumn i Hufvudstadsbladet misstänker att FST håller på att förvandlas till en enda stor relationsklinik. "Allt privat ska upp på bordet och ältas i en tv-studio" förfasar sig Fransberg, samtidigt som han ifrågasätter huruvida televisionen överhuvutaget fungerar som bildningsmedium.

Vadå? Varje gång undertecknad figurerat i tevesammanhang har det gett upphov till många och långa diskussioner med ett knivskarpt analytiskt perspektiv.

Ungefär så här brukar diskussionen gå: "Sidu morjens, jag såg att du va' på teve:n igår." Sen följer en tankepaus - som pågår ända tills man nästa gång behagar spela gubben i lådan.

Krister Uggeldahl

RADIO-SKVAL
"Fjantigheter i urval", med Hasse Johansson, Radio Vega
– Kul tävling: räkna hur många gånger radio"personligheten" HJ nämner personens förnamn — ett gammalt beprövat journalistiskt grepp — under ett och samma telefonsamtal. Fjantigt värre.

TV-FILM
"Dog Day Afternoon", am. drama av Sidney Lumet, MTV3 20/9
– Ny-klassisk kriminalare, med ett djupt mänskligt perspektiv och en närvaro som får nackhåren att resa sig. Al Pacino gör huvudrollen, som bankrånaren fångad i ett tragiskt kidnappningsdrama.