Uppskattningsvis var tio finländare har någon form av handikapp. En av hundra är gravt handikappad.

– Fungerar inte servicesystemet eller om handikappades möjlighet att delta saknas är det ett brott, om än svårpåvisbart, mot de mänskliga rättigheterna, understryker generalsekreterare Sari Loijas på Riksomfattande handikapprådet VANE

Få är de frågor hon får om arbete, då närmast arbetsdiskriminering. För gravt handikappade är sysselsättningsläget uselt. Av rullstolsburna är ett par procent ute i arbetslivet, för synskadade är procenten sysselsatta 17.

Arbetskraftsministeriets statistik av år 2002 över svårsysselsatta — inte enbart handikappade — gav vid handen att de arbetssökande uppgick till 68 000. Endast 11 000 sysselsattes med stöd och 4 000 med kombinationsstöd.

Lågkonjunkturen på 90-talet slog hårt mot äldre men också handikappade arbetstagare. Loijas fruktar en upprepning, även om handikappades arbetsmöjligheter något förbättrats genom ny teknologi, nya hjälpmedel och nya arbetsmetoder.

Paradoxen med kravet att ha fast anställning på längre tid för att FPA ska bevilja hjälpmedel, medan arbetsgivaren kräver hjälpmedel för att bevilja jobb, den existerar än. För att en handikappad ska få ett första jobb kunde vi kanske ha full lönekompensation för arbetstagaren som dock skulle åläggas att hålla personen kvar också därefter, funderar Loijas.

Likalön för lika arbete

Den 1.1.2004 kommer en ny lag om sociala företag. Ett företag med över 30 procent personer med arbetshinder eller långtidsarbetslösa kan registrera sig som socialt företag och få extra statsstöd. Stödjobben där varar i åratal. Loijas fruktar att kvoten fylls direkt av andra än handikappade. Inte heller har handikappade på pension rätt att arbeta vid ett socialt företag, även om de lämnar pensionen vilande.

– Det som är bra i lagen är att sociala företag måste betala lön enligt kollektivavtal också till 30 procenten. I dag märks det klart att handikappade får mindre betalt för samma arbete, de får ofta en lön under minimilönen eller s.k. flitpeng. Det är inte rätt, säger Loijas och efterlyser åtgärder från facket. Hon tycker att staten borde ge arbetsgivarna mera morötter, tvång eller kvot är inte rätt väg.

– Det arbete en handikappad utför ska ge skälig utkomst, det är den som socialskyddet också grundar sig allt mera på. Den främsta motivationen också för handikappade att vara i jobb är just utkomsten, inte sysselsättas med stöd för att "det är fint att få vara i jobb och ha en mening med sitt liv", som utomstående ibland framhåller.

Loijas frågar hur kvinnorörelsen skulle reagera om det påstods att snuttjobb med minimilön är bra för att pigga upp kvinnorna så de slipper vara hemma hela tiden.

Duktig men inte likvärdig

Omgivningens stöd är A och O för en handikappad på vägen ut i samhället. Hur duktig en handikappad än är i skolan eller arbetslivet är han eller hon inte likvärdig.

– Egentligen ska du vara mera kompetent, en virtuos även om arbetsuppgifterna inte kräver det. Trots att samhället bekostar en eller flera dyra utbildningar är det som om samhället tappar intresset då du ska steget ut i arbetslivet. Ett rent slöseri, säger Loijas.

Själv har hon haft stöd av sin familj och lyckan att se de stora pusselbitarna falla på plats. Som treåring drabbades hon av svår reumatisk feber som skadade näthinnan, som adertonåring var hon blind. Lågstadiet avverkade hon på skolan för synskadade i Jyväskylä, högstadiet och gymnasiet som integrerad elev hemma i Ilomants.

– Efter studenten ville jag direkt ut i arbetslivet. Jag blev oerhört sårad då det enda arbetskraftsbyrån erbjöd mig var ett jobb som mattvävare på en skyddad verkstad.

Sari Loijas sökte sig til universitetet, fick vikariat som rehabiliteringshandledare, gjorde sin gradu klar om skogsarbetarnas ändrade livsstil och arbetsmöjligheter. Hon skrev sin licentiatavhandling, efter påtryckning, om handikappade. Konjunkturnedgången drabbade henne, men inte endast henne på arbetsplatsen i Joensuu. Efter ett halvt års arbetslöshet fick hon projektjobb på ministeriet 1995 dit hon återvände 1998 efter två år på Kynnys-Tröskelns EU-projekt med målet att sysselsätta handikappade.

Direktiv för sysselsättning saknas

Ilkka-Christian Björklund, biträdande stadsdirektör i Helsingfors och ansvarig för bildnings- och personalväsendet, berättar att 75 handikappade personer sysselsatts huvudsakligen inom den privata sektorn efter att ha tränats för jobb via staden. Endast sju hade dock anställts av staden.

– Som sysselsättningsjobb hade också en del fått jobb, närmast i kök på ålderdomshem och på bibliotek, säger Björklund som efter kontroll konstaterat att Helsingfors stad, handikappåret till trots, saknar särskilda direktiv för att sysselsätta handikappade.

Björklund framhåller att med de möjligheter för distansarbete som den nya informationsteknologin erbjuder kunde staden greppa det hela annorlunda och eventuellt skapa arbetsmöjligheter.

– Då vi inte har några direktiv för vettig sysselsättning av handikappade och samtidigt en möjlighet för staden att få kunniga arbetstagare, finns här ett klart behov av att utveckla personalpolitiken, betonar Björklund.

Däremot satsar Helsingfors på att senast 2011 ha alla offentliga lokaler i staden tillgängliga för alla. Björklund lovade också se till att handikappades specialbehov beaktas så vägen till allehanda kulturella hobbyn står öppen.

INGEGERD EKSTRAND

  Personer med nedsatt arbetsförmåga får lön enligt kollektivavtal. Handikappade personer kan ofta utföra normalt arbete. Om det är fråga om en person som är stödsysselsatt får arbetsgivaren sysselsättningsstöd för att ersätta en lägre produktion. På så sätt kan stödet skräddarsys enligt handikapp.

Det konstaterade Karl-Oscar Skogster, chefredaktör för Finlands synskadade, då han tillsammans med ett 70-tal andra bekantade sig med bussen i Helsingfors. De flesta på plats var själva funktionshindrade. Den stora allmänheten lyste med sin frånvaro även om hela grejen med bussen är att sprida information och slå hål på attityder.

Laddningen avgör, inte begreppet

Handikappad, funktionshindrad eller något annat? Generalsekreterare Sari Loijas från Riksomfattande handikapprådet avvisade förslag om att byta ut ordet handikappade som anses ha en negativ klang.

– För oss handikappade duger ordet fint. Det är inte begreppet vi ska tumma på utan se till att laddningen blir positiv, underströk hon.

De grönas riksdagsledamot Ulla Anttila poängterade att frågan om assistenter är en viktig bit då sysselsättningen av handikappade diskuteras. Temat tas upp i höst i riksdagens samarbetsgrupp för handikappfrågor.

– Trots EU-direktivet om diskriminering i arbetslivet står 75 procent av de handikappade utanför arbetslivet, sade Anttila som menade att en ändring i arbetsgivarens pensionsansvar kunde hjälpa upp situationen.

Projekt för framtiden

Tillsammans med sin ledarhund Cessi äntrade ståuppkomikern Timo-Lauri "Hyde" Hyytiäinen scenen som vikts ned från den tyskregistrerade bussen fullproppad med informationsmaterial. Riitta Pasanen och Luumu Kaikkonen satte musikalisk punkt för kvällen, varefter det var fritt fram för allmänheten att bekanta sig med bussen på nära håll.

– Bussen är ett bra sätt att komma ut bland folk och informera, tyckte Merja Portimo, organisationschef på Synskadades Centralförbund.

Bussen är bara ett led i de många aktiviteter som ordnas under handikappåret runtom i Finland. I de 25 EU-finansierade projekten ingår ett seminarium om hur handikappade kvinnor ska bli synliga på alla arenor, i slutet av oktober.

— Projektansökningarna var hela 75. Därutöver ordnas kulturevenemang och utbildning utan EU-medel. Många projekt lever förhoppningsfullt vidare när de första små stegen tagits, säger Niina Kokko-Siro på VANE som gladdes över att EU-bussen flitigt synts på lokalpressens sidor.

INGEGERD EKSTRAND