Vad man med ett svepande begrepp kallar globalisering är redan en del av vår verklighet. Riksdagen fick fenomenet tätt inpå sig när det härförleden avslöjades att en entreprenör som levererar material till riksdagshusets tillbygge anlitar kinesiska stenhuggare. Intet ont i det om gossarna kan sin sak och får betalt enligt finländska villkor. Nu förhåller det sig ändå så att de fått cirka tvåhundra euro i månaden och gjort sexton timmars arbetsdagar. En nolla har fallit bort i slutändan av det belopp som ungefär borde ha utfallit per månad för arbete i normal åtta timmars arbetsdag.

Vanligare än kinesiska stenhuggare i Helsingfors är att finländska företag förlägger produktionen till Kina eller andra länder där arbetskraften är billigare än här. Trenden är tydlig inom t ex konsumtionsvaruindustrin. När Salcomp flyttar tillverkningen av batteriladdare till Kina och Brasilien drabbas arbetarna i Kemijärvi där arbetslösheten redan är hög. De kan då inte förutsättas uppbåda förståelse för den globala marknadens krav, även om arbetsgivaren med fog kan hävda att utan global marknad hade det inte blivit någon fabrik i Kemijärvi över huvud taget.

En diskussion för eller emot globaliseringen leder ingen vart. Däremot är det högst nödvändigt att diskutera krav och villkor i samband med globaliseringen. Regelverket behöver ses över. Nationellt, så att det inte är lättare för företagen att lägga ner verksamhet här än annorstädes, och internationellt så att mänskliga och fackliga rättigheter förstärks och sysselsättningshänsyn vävs in i det globala systemet.

HANS JERN