Kulturkrockar

  Jag har hört att många österbottningar, tavastlänningar och savolaxare hade vissa fördomar gentemot de tusentals karelare, som evakuerades vid slutet av andra världskriget. En svenskspråkig österbottning lär ha gått så långt att han söndrade sin egen skorsten för att inte behöva erbjuda logi åt de hemlösa karelarna.

Hur mycket svårare är det då inte för finländare att acceptera flyktingar från mycket avlägsna kulturer?

Att skildra de problem som uppstår när två mycket olika kulturer möts är minsann inte lätt. I ett radioprogram tyckte två finländska kulturpersonligheter att allting som jag säger om kulturkrockar är en massa strunt. Efter en tidningsartikel, i vilken jag kommenterade "hiv-mannens" fall och sexturism i Gambia, fick jag ett anonymt textmeddelande (sändaren kunde inte spåras upp via nummerupplysningen):

"Vem e du och skriva som du vore expert. Lämna andra kulturer ifred o håll dig bårta (sic) från Hfors för du har väldigt många fiender som e redo o ge dej en omgång".

Jag har inte kunnat ta denna hotelse på allvar, men jag har vänner, även de inkomna i den mångkulturella problematiken, som tycker att jag borde göra det.

Enligt mina egna erfarenheter är det nästan lättare att förstå sig på kulturella skillnader som grundar sig på mycket stora, konkreta och liksom synliga företeelser: religion, språk, mat, klädsel, frisyr. När man rör sig på ett abstraktare plan, blir det allt svårare att få syn på olikheterna. Det kan finnas renlighetstabun, tabun som gäller sexualitet, döden, bilder. Vidskepelse, ett annorlunda sinne för humor, vårt förhållande till barn, keldjur eller naturen — det kan ta många år innan man inser vad det riktigt rör sig om. Men det allra svåraste tycks vara de vitt skilda roller som kvinnan och mannen har i olika kulturer.

Ja, ibland verkar det nästan bättre och på allt sätt lättare att bara tiga. Eller så som författaren Ulla-Lena Lundberg har konstaterat: att skriva enbart om tomtar och troll.

För några veckor sedan stötte jag på en finsk kvinna, som jag visste hade barn med en man från Angola. Nu hade hon fått ytterligare ett barn, och jag, min idiot, kommenterade hennes väldigt söta barn med följande ord: dina barn ser på något sätt så brasilianska ut, man kan tydligt se det afrikansk-portugisiska arvet... Kvinnan svarade med ett snett leende. Först efteråt fick jag höra att fadern till hennes andra barn ingalunda var från Angola, utan från ett helt annat afrikanskt land. Då tänkte jag: det skulle verkligen ha varit bättre att hålla mun!