Kulturkrockar
Jag har hört att
många österbottningar, tavastlänningar och savolaxare hade vissa fördomar gentemot de
tusentals karelare, som evakuerades vid slutet av andra världskriget. En svenskspråkig
österbottning lär ha gått så långt att han söndrade sin egen skorsten för att inte
behöva erbjuda logi åt de hemlösa karelarna.
Hur mycket svårare är det då inte för finländare att acceptera flyktingar från
mycket avlägsna kulturer?
Att skildra de problem som uppstår när två mycket olika kulturer möts är minsann
inte lätt. I ett radioprogram tyckte två finländska kulturpersonligheter att allting
som jag säger om kulturkrockar är en massa strunt. Efter en tidningsartikel, i vilken
jag kommenterade "hiv-mannens" fall och sexturism i Gambia, fick jag ett anonymt
textmeddelande (sändaren kunde inte spåras upp via nummerupplysningen):
"Vem e du och skriva som du vore expert. Lämna andra kulturer ifred o håll dig
bårta (sic) från Hfors för du har väldigt många fiender som e redo o ge dej en
omgång".
Jag har inte kunnat ta denna hotelse på allvar, men jag har vänner, även de inkomna
i den mångkulturella problematiken, som tycker att jag borde göra det.
Enligt mina egna erfarenheter är det nästan lättare att förstå sig på kulturella
skillnader som grundar sig på mycket stora, konkreta och liksom synliga företeelser:
religion, språk, mat, klädsel, frisyr. När man rör sig på ett abstraktare plan, blir
det allt svårare att få syn på olikheterna. Det kan finnas renlighetstabun, tabun som
gäller sexualitet, döden, bilder. Vidskepelse, ett annorlunda sinne för humor, vårt
förhållande till barn, keldjur eller naturen det kan ta många år innan man
inser vad det riktigt rör sig om. Men det allra svåraste tycks vara de vitt skilda
roller som kvinnan och mannen har i olika kulturer.
Ja, ibland verkar det nästan bättre och på allt sätt lättare att bara tiga. Eller
så som författaren Ulla-Lena Lundberg har konstaterat: att skriva enbart om tomtar och
troll.
För några veckor sedan stötte jag på en finsk kvinna, som jag visste hade barn med
en man från Angola. Nu hade hon fått ytterligare ett barn, och jag, min idiot,
kommenterade hennes väldigt söta barn med följande ord: dina barn ser på något sätt
så brasilianska ut, man kan tydligt se det afrikansk-portugisiska arvet... Kvinnan
svarade med ett snett leende. Först efteråt fick jag höra att fadern till hennes andra
barn ingalunda var från Angola, utan från ett helt annat afrikanskt land. Då tänkte
jag: det skulle verkligen ha varit bättre att hålla mun!
Marianne Backlén