R O P
Bäst tycker jag om
träden när de ropar i stormen
(och det lugn som liknar döden överröstas)
Bäst tycker jag om myran när den, släpande på sitt jättekors,
ropar: ur vägen, drönare!
Bäst tycker jag om ögonblicket när kantarellungen sticker
upp sin gula nos ur mossan
(och gläntan fylls av solens rop)
Bäst tycker jag om när kvinnan jag älskar, utan att
vakna, ropar mitt namn i sömnen
Bäst tycker jag om när någon, från den andra stranden,
ropar: här är gott att vara.
Bäst tycker jag om när någon, i sammansmältningens ögon-
blick ropar: jag älskar dig liv!
Bäst tycker jag om tystnaden som följer när ropen tystnat
och staden andas under fågelvingen.
CLAES ANDERSSON
Löntagaren 3.10.2003 nr
8/03
|
