Gud och Abraham satt och grälade. Gud funderade på att förstöra Sodom. Det fanns så många syndare där. Abraham tyckte inte att detta var rättvist; tänk om det fanns, säg, femtio rättfärdiga män i stan. Skulle man då offra dem för syndarnas skull? Gud förstod pointen och sa: OK, om det finns femtio rättfärdiga män i Sodom så ska jag skona stan.

Abraham var en god förhandlare; kanske det räcker med 45 rättfärdiga? Det räcker nog, tyckte Gud. Och så fortsatte man förhandlingarna tills villkoret var nere i tio rättfärdiga män för att rädda Sodom. Men inte gick det att få fram dessa tio heller. Vi vet ju hur det gick för Sodom.

Om denna förhandling mellan Gud och Abraham kan man läsa i Första Moseboken 18:22–33. Läs förresten också 19:30–38 i samma bok. Det är en helt annan men intressant historia.

Abrahams taktik känns igen. Det fanns en som prövade den på sin häst — men just när den hade lärt sig att klara sig utan hö så gick den jäkeln och dog. Och samma sak tycks det politiska systemet syssla med i sjukvården, socialvården, undervisningen och mycket annat.

Har sjukvården klarat sig med, säg, hundra miljoner, så måste det gå lika bra med 99 miljoner. Det gäller ju bara att effektivera. Och så vidare.

Vad vi bevittnar i dessa dagar är en gigantisk förskjutning från den gemensamma, kollektiva, konsumtionen till den enskilda, individuella, konsumtionen. De övergripande motiven är två: Det ligger i tiden att framhäva individens frihet. Ju mera en person kan bestämma själv, desto bättre är det. Och man anser att privat konsumerade pengar ger upphov till mera tillväxt i nationalekonomin än vad gemensamt konsumerade pengar gör.

Mot det första motivet är det svårt att argumentera. Det är ett faktum att sådant ideologiskt stuff ligger i tiden — inom hela det politiska fältet. Också inom socialdemokratin och hos finansminister Kalliomäki. Men man behöver ju inte tycka om det för det.

Det är fråga om en förskjutning av maktbalansen i samhället. Individen får mera frihet med hjälp av sina pengar. Men pengarna är ju inte lika jämnt fördelade som rösträtten — alltså innebär det en förskjutning i maktbalansen mellan de rika och de fattiga till de rikas förmån.

Var det så vi ville ha det?

När jag köper en bok bidrar jag till att höja nationalinkomsten. Om biblioteket gör det, har det samma effekt. Men bibliotekets inköp skänker glädje och nytta åt i bästa fall många läsare. Mitt bokinköp skänker glädje åt bara mig.

Om jag behöver en blodtrycksmätare så kan jag köpa en. Men jag kan också låna en från min hälsostation och lämna tillbaka den när jag inte längre behöver den. I det här fallet kan man naturligtvis misstänka att det köps färre blodtrycksmätare i Finland om varje behövande inte måste köpa en egen. Och då skulle det alltså ha färre positiva effekter för nationalekonomin.

Men jag har ju pengarna kvar. Jag kan köpa någonting annat och därmed bidra till nationalekonomins förkovran.

Är det inte så här vi vill ha det? Jag tror att vi har kommit långt förbi den punkt i det abrahamska resonemanget i att förhandla bort den offentliga sektorn som är rimlig — rimlig ens i ljuset av vår individualistiska tidsanda.