Anna-Lisa Sahlström

  Mor ville inte bli en fallen kvinna.
    I god tid skaffade hon sig därför en käpp. Hamnar man på hal is, tänkte hon, är tre ben säkrare än två.
    Omgivningen bekymrade sig och sade ojdå. Är det så illa nu med mor, att hon redan måste gå med käpp, som en gammal gumma. O, nej, sa barna. Det är just för att hon inte skall behöva gå med en käpp — eller två — som gammal och ledbruten gumma, som hon nu går med en käpp.
    Aj.
    Jo.
    Människors tankar tar sig förunderliga vägar. Det märktes när Trehjulingen kom till gårds. Trehjuling är en idealisk cykel för den, som inte tycker om vinddraget kring långtradare, inte vill köra omkull i halka och heller inte tvärnita i gatukorsningar. Fast tioåriga väninnan råkade i bryderi. I handelslagshörnet pratade jämnåriga kompisarna om hur bra det är att tanter, som är så där pass gamla kör med extra hjul. Vad skulle väninnan göra? Sorgset såg hon på mig, som på förlorad vänskap. Vara bästis med en gammal tant?
    Livet är fullt av knöligheter.
    Småningom kom också Sparkarin. På reklamspråk kallas den City-spark, denna sena tiders gåva till folk som råkar ut för halka och tunga matkassar, som skall släpas allt längre vägar hem nu när kvartersbutikerna konkurrerats ut av lågprislådor fjärran stadens hank och stör; nu när inget mumintroll längre kan gå hem från mjölkbutiken klockan fem. Mjölkbutiken har försvunnit.
    Sparkarin är både protest, motvikt och salighet för ryggar, knän, handlovar och axlar. Miljövänlig är den också, går, som cykeln, på människokraft utan vare sig bensin eller elektricitet.
    Praktiskt.
    Och utmanande.
    – Sparkare, åhhåh, är det till att vara så gammel redan, flinar en och andra undrar om det är ryggen eller knäna?
    Det är varken ryggen eller knäna. Sparkarin är till just för att det om möjligt inte skall bli det – ryggen eller knäna.
    Säger man och förklarar om och om igen, att detta är ett rejält sätt att reagera på halkan, som vi aldrig helt kan undgå, och på samhällsomvandlingen som vi bara hjälplöst försökt undvika, vi som vistas inne i städer och aldrig fostrats till att fylla bagagelucka i bil under veckohandling någonstans bortom.
    Sparkarin innebär många fördelar. Bilar bromsar in i gathörnen, förarna viftar en vänligt över korsningarna. Minen bakom vindrutan antyder ibland ett "ge gumman en chans". För all del, är det inte det vi alla traktar efter, chansen att komma levande över körbanor.
    Det finns risker. Blir sparkarna småningom så många att fotgängare börjar gnälla också över dem och inte bara över alla grånade tolvåringar som tvåhjular sig fram på trottoarerna? Och så det förstås, att sparkarna antagligen allt längre hålls friska på egna ben. Skall efterkrigstidens storgenerationer, som sprängde barnträdgårdar, skolor och universitet ställa till det nu igen genom att inte planenligt spränga också åldringshemmen?
    Redan finns det glada 90-åringar i det moderna gaturallyt, som eventuellt innebär att trottoarer, som smalnats för ökande biltrafik måste breddas igen för sparkare, tvåhjulingar, promenadcyklar, hjulsparkar, stavgångare och fotgängare.
    Det vore naturligtvis både människovänligt - och sysselsättningsfrämjande.