På tisdag förmiddag är det Willes verkstad som gäller. som namnet antyder är det verkstadsarbete som står på programmet.

– Vi tillverkar bastuugnar och spisinlägg på beställning, berättar Jonas Enbacka som fungerar som arbetsledare för sällskapet. Enbacka har varit med ända sedan Willes verkstad startade för snart 23 år sedan. Under hans ledning har närmare 400 bastuugnar och drygt140 spisinlägg lämnat verkstaden. Allt finns dokumenterat i en tjock bok.

– Visst förvånas man över hur mycket man kan hinna med på bara en halv dag i veckan, funderar Enbacka då han bläddrar i sin bok.

Bastuugnar blir till resor

Konceptet med bastuugnar och spisinlägg har hängt med ända från början.

– Bastuugnen är gjord på en modell som Kauno Ratus ritade. Spisinläggen är däremot alla specialtillverkade eftersom det inte finns två spisar som ser likadana ut, berättar Enbacka.

Beställningarna räcker mer än väl till för de cirka tio arbetarna på Willes verkstad. Det är till och med så att det blir över.

– Vi brukar ha paus i arbetet mellan juni och september. I år kommer vi nog inte att bli klara med alla beställningar vi har i orderboken före sommarpausen. Orsaken till att efterfrågan på bastuugnarna är så stor är antagligen att det är hög kvalitet på det vi tillverkar, säger Enbacka.

En bastuugn betingar ett pris på 145 euro. Den snabbtänkte har säkerligen redan listat ut att Willes verkstad inbringar än vacker slant på årsbasis. Pengarna går dock inte rakt ner i arbetarnas fickor utan i stället in på Willes pensionärers konto. Pengar som föreningskassören Ernst Nygård naturligtvis tar emot med öppna armar.

– De pengar som Willes verkstad drar in går bland annat till de resor som Willes pensionärer ordnar. Medlemmarna får resorna till kraftigtsubventionerade priser, säger Nygård.

– Om det ändå blir något över av de pengar vi får in brukar vi bada bastu och dricka kaffe. Ett år var vi till och med ut och äta, erinrar sig Jonas Enbacka.

Trivs ihop

Vad är det då som får pensionärerna att fortsätta jobba mer eller mindre ideellt en halv dag i veckan år efter år på sin gamla arbetsplats?

– Kamratskapet, svarar gubbarna med en mun då man sitter runtkaffebordet.

– Det är roligt helt enkelt. Man får träffa gamla kamrater, säger Stig Braskén.

Trots att pensionärerna helt uppenbart trivs ypperligt i verkstaden har man inga planer på att utöka verksamheten till att omfatta fler dagar.

– Det här räcker mer än väl. Man måste ju hinna med annat också, säger Enbacka.

Pensionärstillvaron har herrarna kring bordet inte mycket att anmärka på. Inte ens storleken på pensionen orsakar någon större diskussion.

– Man måste anpassa utgifterna efter plånboken och helt enkelt leva så att det räcker till, säger Bengt Bobacka.

Större diskussion blir det däremot om bankavgifterna, som varit på tapeten den senaste tiden.

– Att utföra bankärenden ska inte få kosta någonting. Det är ju huvudlöst om avgiften är högre än räkningen, det går mer på skaftet än i sleven, säger Ernst Nygård som inte heller har mycket till övers för de personalnedskärningar som görs på bankerna.

– Det ska vara lika många anställda som tidigare på bankerna. De styrande måste ju förstå att vi pensionärer inte kan betala våra räkningar med datorer.

Nygård får medhåll av de andra som dock konstaterar att man inte kan göra mycket annat än betala de avgifter bankerna begär.

Kaffepausen blir inte lång och arbetarna beger sig snabbt i vårsolen på nytt över till verkstadsbyggnaden. Ännu ska man hinna tillverka många bastuugnar och spisinlägg innan sommarlovet i juni tar vid.

NICKLAS STORBJÖRK