Och visst finns det belägg för McLuhans teori. De nya medierna har ofta fått trampa vatten innan de funnit sin "rätta" användning. Först efter en längre tids försök och misstag kan de utvecklas till riktiga massmedier som får betydelse för världens gång.

Också datakommunikation var först en lek för intresserade amatörer (och för hemlig försvarskommunikation) och har ännu en bit kvar innan det slutliga massgenombrottet kommer. ATT det kommer torde det inte råda något tvivel om. Så sent som på 1990-talet hörde jag emellertid många som sa ungefär att "datorerna är på väg ut" och dylika yttranden.

Jag är medveten om fördelarna med datakommunikation, bevars, men hör inte till dem som hurrar blint. Jag anser att en mängd av det som vi får på köpet mycket väl hade kunnat förpassas i historiens skräpkorg redan innan det kom till. Och jag syftar INTE bara på virus och skräppost.

Jag har svårt att inse varför det ska behövas 100-tals TV-kanaler när det kunde räcka med, säg en 4–5 som är bra. Jag har också svårt att förstå varför man hela tiden måste satsa på nya versioner av samma gamla datorprogram när det räcker med en som fungerar. Sanningen är ju att de s.k. förbättringarna ofta är mycket minimala och att många av de vanligaste programmen var helt funktionsdugliga och rent av bra redan för 10 år sedan.

Förstås vet jag att svaret ligger gömt i marknadsekonomins inneboende penningjakt som medför att tillverkare och andra intressenter försöker sno åt sig så mycket de hinner innan någon hinner stjäla idén, kopiera och göra billigare produkter som klarar av samma sak.

Samtidigt som vi i den rika delen av världen funderar över detta och lägger ut en allt större del av våra inkomster på GSM, bredband, programlicenser, betal-tv, CD, DVD, 3G o.s.v, bör vi komma ihåg att dygnet endast har 24 timmar nu som förr och att det snart inte ryms in mera kommunikation och underhållning i våra kalendrar. Vad vi gör är i stället att vi gör de rika mediehjältarna ännu rikare på bekostnad av oss själva och de som har det sämre än vi.

Större delen av jordens befolkning kanske aldrig kommer åt tillräckligt med mat, kläder, tryggt husrum och rent vatten, än mindre kommer de att få trycka på några datorknappar.

Ingen behöver inbilla sig att denna medietillväxt skapar något ätbart åt den fattiga delen av världsbefolkningen, nu eller i framtiden.

Om bara en bråkdel av den uppfinningsrikedom, den produktionskapacitet, det industrikunnande och den ingenjörskonst som används till mera eller mindre överflödiga "förbättringar" inom mediebranschen hade använts för att förbättra förhållandena i fattiga länder skull välden se helt annorlunda ut. Här räknar jag självfallet inte med de enorma resurser som satsas i vapen, lyxkonsumtion, kosmetikoperationer, dyrbar vård och läkemedel mot välfärdssjukdomar.