Generaldirektör Harri Vainio vid Institutet för arbetshygien pekar på arbetstakten — som skruvats upp rejält under de senaste 10–15 åren — som en potentiell orsak.

– Idag krävs en arbetsinsats på 110 procent. Med en aldrig så liten depression har du ingen chans att klara dig, säger han och tillägger att också den ändrade arbetskaraktären inverkar: ensidigt arbete, processövervakning och liknande har krympt de sociala kontakterna till ett minimum.

Vainio betecknar läget som allvarligt. Institutet kör i år i gång ett projekt för att klarlägga sambandet mellan arbete och psykisk hälsa. Han väntar sig ingen snabb mirakelmedicin.

– Vi måste se över hur arbetslivet, arbetet och arbetsledningen kunde ändras så att människor klarar av att arbeta trots vissa psykiska problem. Hur individuella förutsättningar och arbetskrav kunde harmoniseras så arbetstagaren inte slungas ut i en utslagningsspiral. Helt enkelt hur arbetet kan anpassas till människan, och inte tvärtom.

En generation gick förlorad — nu slås nya ut

Utbrändheten, som lyftes upp på agendan, i början av åttiotalet var en tidig varningssignal om att allt inte stod rätt till i arbetslivet. Nittiotalets ekonomiska kris placerade effektiviteten i högsätet. De negativa effekterna av personalminskningarna då lever kvar ännu dag.

– Hårdast drabbades de kommunanställda. Deras arbetsbörda har bara ökat medan de som utför jobbet blivit allt färre, säger Vainio.

Lågkonjunkturen gav Finland en permanent arbetslöshet på kring 10 procent. Omkring 200 000 människor gavs aldrig chansen att komma in i arbetslivet. Följden blev en förlorad generation, i många fall också social utslagning.

Och utslagnas skara fylls på med 2 500 personer i året, av ungdomar som inte lyckas överbrygga klyftan mellan skola och arbetsliv. Kunskapssatsningar görs men görs de inte rätt, så att människor utbildas för jobb som finns i framtiden, blir det förutom sociala problem en enorm kostnadsfråga.

Arbetet bör också åldersanpassas

Från sitt arbetsrum högst uppe vid Topeliusgatan i Helsingfors har generaldirektör Vainio en vy som sträcker sig från Mejlans sjukhusområde mot de höga Aravahusen vid Centralparkens rand.

Mentalt är hans vy mycket vidare. Då Harri Vainio tillträdde som generaldirektör i november 2003 hade han hunnit arbeta i totalt 15 år vid Världshälsoorganisation WHO:s forskningsinstitut i Frankrike. Till Institutet for arbetshygien kom han redan 1975 och hann jobbar här i åtta år före sejouren i Frankrike.

– Problemen i arbetslivet är likartade överallt i Europa. I Finland tillspetsas det hela av att vår ålderspyramid svängs upp och ned tidigare. Välfärdssamhället är i fara då allt färre yrkesverksamma tvingas försörja allt fler både yngre och äldre.

Social- och hälsovårdsministeriet har gett institutet i uppgift att hitta metoder för att människor ska orka stanna kvar i arbetslivet några år till. En omöjlig uppgift, kunde man kanske tro. Arbetslivet tar orken ur folk samtidigt som otaliga företag skär ned personalen — nästan undantagslöst från den äldsta ändan.

– Visst är det en paradox men också här gäller det att försöka anpassa arbetet till människan, till hennes ålder. Samtidigt måste vi lära oss värdesätta kunskapen hos de äldre. utnyttja kunnandet till företagets bästa och se till att kunskapen förs över till de yngre.

Större vikt vid arbetsrelaterade sjukdomar

Men Vainio ser också positiva tecken. Depression är inte längre ett tabubelagt samtalsämne men här krävs handling. Och i tid — i dag ingriper företagshälsovården ofta då depressionen framskridit så långt att arbetstagaren får svårt att återgå till ett aktivt arbetsliv.

– Vi måste skapa en mekanism för tidigt ingripande. Det gäller också företagshälsovården överlag. Trots att den når två miljoner finländare finns stora brister i små och medelstora företag och mikroföretag, med färre än tio anställda saknar ofta helt företagshälsovård, säger han.

Institutet driver olika projekt runtom i Finland för att ta fram modeller för hur företagshälsovården bättre ska nå ut till arbetsplatserna, men också att trygga tillgången till rätt vård för arbetstagarna.

En dålig arbetsmiljö kan också ge fysiska men, betonar Vainio och varnar för att företagshälsovården enbart inriktar sig på psykiska problem. Han vill också att större vikt bör fästas vid den stora gruppen s.k. arbetsrelaterade sjukdomar.

– Dock inte så att vi undervärderar diagnosticeringen av yrkessjukdomar, den är viktigt så att den drabbade får rättvis ersättning, säger Vainio.

Då det gäller arbetsrelaterade sjukdomar gäller det att försöka påverka arbetsförhållandena. Ibland behövs ett yrkesbyte.

– Mången gång är det svårt, att t.ex. vid astma avgöra vad sjukdomen beror på. Astma som sådan finns i samhället, den kan förvärras i arbetsmiljön men kan också beror på en infektion, förklarar Vainio gränsdragningen mellan yrkes- och arbetsrelaterade sjukdomar.

Gallring av nöden — kvalitet inte kvantitet

Om tobaken var 1900-talets problem så hotar övervikten att bli 2000-talets, framhåller Vainio som forskat kring cancer.

– Företagshälsovården bör slå larm om att rökning ökar risken för många cancerformer. Finland kunde gott följa Irlands, Norges och Maltas exempel att förbjuda rökning på restauranger — Sverige gör samma i sommar. Att förbjuda rökning i en viss del av krogen minskar inte arbetstagarnas exponering. Passiv rökningen ger en risknivå som inte kan godtas.

Han håller upp USA som skräckexempel på överviktsproblematiken. Hela samhället har byggts upp kring bilen, bruket av egna muskler gynnas inte och färdiglagat sätts fram på matbordet.

– Också här blir vårt arbete mera stillasittande, mindre fysiskt. Övervikt ökar risk för vuxendiabetes, sjukdomar i kärl-, stöd- och rörelseorgan, och cancer, säger Vainio.

Institutet för arbetshygien har sin givna roll i arbetshälsan ser som bäst över sina strategier. En gallring krävs för att den maximala genomslagskraften ska bibehållas.

– Ett tyngdpunktsområde är arbetet och den mentala hälsan. Förutom mänskligt lidande kostar arbetsoförmögenheten samhället 3 miljarder euro i året. Ett annat sjukdomar i stöd- och rörelseorganen, som ligger bakom en fjärdedel av förtidspensionerna. Vi kör igång ett rörelseorgancenter, ett internt virtuellt center med målet att förebygga, diagnosticera och rehabilitera, men också utveckla utbildning och ta fram bra metoder för företagshälsovården.

Hur mäts då människors välbefinnande? Generaldirektör Harri Vainio är tveksam till nyttan av att använda BNP, bruttonationalprodukten som mätare, ja överhuvudtaget ekonomiska mätare? Upp till en viss nivå går större lycka hand i hand med ekonomisk framgång. Men sedan?

– Bör vi kanske i stället beakta humanekologiska faktorer? Lyckoindexet stod på topp i Europa i slutet av 1970-talet. Trots att BNP ökat har människor inte blivit lyckligare.

INGEGERD EKSTRAND