Japans arbetsmarknadsmodell bygger på företagsbaserade förbund, av vilka det för närvarande finns 65 000 stycken i landet. Förbunden bygger sedan branschvisa centralförbund som i sin tur är medlemmar i Rengo. Då exempelvis FFC är ett förbundens förbund är Rengo det ytterligare en nivå högre, dvs. förbundens förbunds förbund.

Ungefär varannan av de 126 miljonerna japaner är lönearbetare. Av den skaran hör var femte till ett fackförbund, d.v.s. cirka tolv miljoner löntagare.

Också i Japan har intresset för fackligt medlemskap ständigt avtagit. Ännu i mitten av 1970-talet organiserade den japanska fackföreningsrörelsen var tredje löntagare i landet.

Den japanska organisationschefens problem är det samma som den finländska och många andras: arbetsplatserna försvinner i den tidigare så välorganiserade industrin eller de utlokaliseras till servicesektorn, där fackligt medlemskap är på nedgång nästan överallt. Korttidsjobben blir allt allmännare också i Japan och den gamla traditionen, med en enda arbetsplats livet ut, vittrar sönder.

Japan håller också på att förgubbas, t.o.m. i snabbare takt än i EU och Finland och rentav globalt sett. De yngre och mindre åldersgrupperna är inte alltid intresserade ens av en stabil arbetskarriär, för att inte tala om facket.

I likhet med många broderorganisationer granskar Rengo nu kritiskt sin verksamhet för att kunna trygga sin framtid. Organisationen har kommit till att man inte längre kan motivera det fackliga medlemskapet med samma argumentering som under den industrialiserade perioden.

Rengo överlägset störst

Rengos största medlemsorganisation är Jichiro, som representerar cirka en miljon kommunalt och privatanställda. Jichiro har drygt 3 000 arbetsplatsförbund runtom i landet.

Jichiros ställning kan vara hotad t.o.m. inom en snar framtid för den högerliberale premiärministern Junichiro Koizimis regering är starkt attraherad av olika privatiseringsprogram.

Näststörst, men störst inom den privata sektorn, är bilarbetarnas Jidosha Sore med knappt 800 000 medlemmar. Så följer Denki Rengo med 100 000 medlemmar färre, inom el-, elektronik- och databranschen.

Av de japanska centralorganisationerna är Rengo överlägset störst och organiserar nästan tre gånger fler medlemmar än konkurrenten Zenrore. Den tredje fackcentralen Zenrokyo har knappt 300 000 medlemmar.

Typiskt för Japan är också stora vilda fackföreningar. En sådan är t.ex. byggnadsförbundet Zenke Sore med över 700 000 medlemmar. Vissa industrigrenar, såsom metalls IMF-JC, bildar också branschbaserade sammanslutningar.

Historiska band till Finland

Finland kallades Europas Japan då Holkeri och Liikanen hade makten. Svårt att säga, men åtminstone i de två ländernas fackliga historia finns det likheter. Precis som i Finland ställdes det japanska facket på knä på 1930-talet och 1940 upplöstes det av landets regering.

Efter det förlustbringande andra världskriget stiftades en lag i Japan i december 1945, som garanterade organisationsfrihet. Följande år skrevs arbetarnas rätt att förhandla kollektivt och att strejka in i grundlagen.

Så som de minns, som har studerat den finländska fackföreningshistorien, skapades också det finländska kollektivavtalssystemet vid samma tid som det japanska. Sambanden mellan de bägge länderna fortsätter med olika slags oroligheter och ideologiska konflikter efter kriget.

I mitten av 1980-talet hade två betydelsefulla fackcentraler grundats i Japan, Sohyo med 4,4 miljoner medlemmar och Domei, som hade hälften mindre. En tredje, Churitsuroren hade 1,6 miljoner. De två mindre organiserade den privata sektorn, Sohyo den offentliga.

Efter diverse skeden gick de tre samman 1989 och bildade Rengo, som samtidigt blev den tredje i storleksordningen av FFI:s medlemsorganisationer.

Rengo leds av Kiyoshi Sasamori.

Ekonomerna har räknat ut att 2004 var det tredje året i följd med god ekonomisk tillväxt i Japan, men det sjunde året i rad som lönerna sjönk. Under exempelvis fjolårets andra kvartal var tillväxten hela sex procent men löneinkomsterna rasade med över en procent.

Häftigast rasade lönerna i slutet av 1990-talet. Sedan dess har de gått stadigt neråt, sammanlagt med nästan 200 euro.

Dagens japan tjänar i genomsnitt 380 000 yen, cirka 2 800 euro. Högre är snittlönen i energiindustrin, drygt 600 000 yen, eller 4 500 euro.

Löner och andra arbetsvillkor sätts under lupp varje år i mars–april under den s.k. våroffensiven, eller shunto.

Även om villkoren förhandlas på företagsnivån brukar fackcentralen Rengo försöka styra löneförhöjningarna genom rekommendationer. De stora exportföretagen är i allmänhet först ute med nya villkor.

På tre år har inte Rengo föreslagit en enda yen i förhöjning och motiverat med att det viktigaste är att trygga arbetsplatserna.

Flyter med hjälp av bonus

De japanska arbetarna är trots allt ingalunda utblottade. Välfärden syns i allt. Löneinkomsten har fortfarande en central betydelse i samhället men den tiden börjar vara förbi när de passiva investerarna och generösa företagen delar sin profit med arbetarna.

Japans 63 miljoner löntagare får påökt med hjälp av övertid och bonus. Grundlönen kan på det här viset fås att stiga med upp till en fjärdedel.

Samtidigt med att lönerna har sjunkit har faktiskt också priserna gjort det, vilket innebär att medborgarnas köpkraft har förblivit rätt god. Nu stannar emellertid prisraset — men inte lönenedgången — och det har skapat oro i både hemmen och regeringens kabinett.

Japan skuldsatte sig våldsamt för att stimulera sin ekonomi under det förra decenniet — upp till 150 procent av BNP — och statens fjolårsbudget finansierades till nästan femtio procent med lån.

Eftersom den privata konsumtionen till 60 procent står för drivkraften i landets ekonomi är det ingalunda egalt hur det går för folket. Med exportindustrins tio procents andel av BNP hålls inte Japan upprätt.

Vinddrivna unga

I slutet av förra året var sysselsättningsgraden i Japan cirka 60 procent och de arbetslösa knappt fem procent (tre miljoner människor). Ännu för ett par år sedan låg arbetslösheten runt närmare sex procent, vilket var unikt för de efterkrigstida förhållandena i Japan.

Också här är arbetslösheten bland de unga mer än dubbel, i jämförelse med andra befolkningsgrupper.

De unga dominerar också det växande s.k. prekariatet med dålig utbildning driver från det ena dåligt betalda jobbet till det andra. Japanerna kallar dem lösdrivare eller vagabonder. Mången lösdrivare har anammat tanken att arbetslivet är en rad projekt och de orkar inte ens drömma om att få fotfäste.

Störtvåg av korttidsjobb

Den största attacken mot löneinkomsterna har gjorts av snuttjobben, som väller in i Japan med en våldsam kraft. Samtidigt uppkommer sprickor i den japanska arbetsmarknadsmodellen som har bestått att livslånga arbetsplatser på heltid och seniorprincip.

De som arbetar fulla dagar har sedan 1997 minskat med över fyra miljoner till 32 miljoner arbetstagare. Sedan samma år har andelen deltidsarbetare sjufaldigats till över 12 miljoner, närapå en femtedel av arbetskraften, och de visstidsanställdas antal har stigit från en miljon till 2,5. Bemanningsföretagen har ett par miljoner arbetare på sina listor.

Också det faktum att kvinnorna är på offensiven för att få fast arbete vittnar om att utkomstmöjligheterna är ovissa och arbetsmarknaden instabil.

När vi skrev år 2000 hade kvinnornas andel av arbetskraften stigit till 41 procent, över 26 miljoner, men hälften av dem hade förkortade arbetsdagar.

Kvinnorna förtjänar två tredjedelar av vad männen förtjänar. I Finland är skillnaden ett tiotal procentenheter mindre.

Arbetet gör mannen

Japanerna är kända som ett arbetsamt folk. Av den orsaken, liksom p.g.a. det japanska arbetslivets seniorprincip och instabiliteten på arbetsmarknaden, gör Nippons söner inte bara långa arbetsdagar utan också en lång karriär. Arbetet gör mannen, det är mantrat som gäller i Japan.

Man är t.o.m. rädd för att gå i pension i Japan. Vid full pensionsålder, 60 år, söker i synnerhet männen med ljus och lykta efter en möjlighet att få fortsätta jobba, åtminstone halv dag, i allmänhet för den gamla arbetsgivaren.

Det är alltså inte att undra på att 55 procent av de 60–64-åriga japanerna fortfarande är kvar i arbetslivet. Med det går japanerna till toppen i OECD:s statistik. Andelen är dubbelt som stor som i Finland (28,5 procent) och fyrfaldig i jämförelse med Frankrike. Var femte japan fortsätter arbeta efter fyllda 65, men här ligger de snäppet efter sydkoreanerna i statistiken.

Unga familjefäder i trettioårsåldern uppmanas av regeringen att söka sig hemåt i skymningen. Var fjärde småbarnsfar gör 60 timmars arbetsvecka.

Den japanska regeringens "änglaprogram", som inleder sin tredje femårsperiod, syftar till att få de japanska papporna att sköta sina egna småbarn och varje dag delta minst två timmar i hushållsarbetet, jämfört med den trekvart de engagerar sig i dag.

Änglaprogrammet innehåller också andra familjepolitiska morötter för att få upp den svaga nativiteten i landet.

EERO KOSONEN