Jag har inte kunnat glömma hennes kommentar. Har det alltid varit så att de unga och odödliga måste ta avstånd från svaghet och skröplighet? Jag vill inte tro det. Jag tror att vi lever ett fattigare liv nuförtiden, med en gapande klyfta mellan generationerna. Mycket färre barn än tidigare får växa upp och dela sin vardag med sina mor- och farföräldrar, än mindre hjälpa till att sköta dem. Den som fått en kram eller en omtänksam smekning på kinden av en rynkig hand, kan svårligen känna äckel inför en gammal kropp. Lika lite som en som vant sig vid att lägga rullar i ett silvrigt hår eller smort en gammal, värkande rygg kan det. När slutade vi angå varandra?

Själv hade jag förmånen att få växa upp med min mormor. Hon kom som så många andra österbottniska kvinnor till Åland mellan krigen för att tjäna som piga. Här blev hon kvar. Gifte sig med småbrukaren Carl, fick fem barn, blev tidigt änka. Det blev att sälja djuren, arrendera ut den lilla marken och börja städa på mentalsjukhuset. Dit cyklade hon tidiga mornar på en gropig skogsväg. I kommunen ville man samla ihop till "elektriskan" åt henne, men hon var stolt och sålde istället den lilla skogen som fanns kvar och lät huset stå obrädfodrat något år längre.

Det var slitiga år, men det gick på något sätt. Barnen växte upp, utbildade sig, skaffade familj. Efter pensioneringen hade hon barnbarnen som dagbarn. Ännu på 70-talet hade hon utedass och vattnet pumpades in från den egna brunnen. Det gick hur bra som helst. Vid vedspisen torkade våta yllesockor och vantar snabbt. Doften av ved och fuktigt ylle fyller mig fortfarande med värme. När snön smält sparkade hon fotboll med oss barn så träskorna hennes flög i en vid båge och landade mellan krusbärsbuskarna. Hon var snäll och lät oss hjälpa till: rada ved, plocka bärbuskar, rensa land. Det var hon som lärde mig lösa korsord, virka och nysta garn.

Hon var rädd att blixten skulle slå ner i huset, så när det åskade satt vi i vindstrappan därifrån det var nära ut. Hon var rädd för ormar och stötte vi på nån så skrek vi och sprang hem så fort vi orkade. Annars var hon inte rädd för så mycket. Vi hade mycket sällskap av varandra.

På gränsen in i tonåren när både kropp och själ värkte fick jag ligga länge och dra mig i utdragssoffan på helgmornarna. Hon kom med buntar av gamla veckotidningar, varm oboy och skinksmörgåsar. Tigerbalsam och varmvattenflaska var vidunderliga botemedel mot det mesta. På kvällarna när vi släckt lampan, låg vi och pratade i varsin soffa. Jag låg i södra och hon i norra. Båda två var vi i en ålder då vi behövde prata om livet, kärleken och döden. Om oförverkligade drömmar och framtiden. Jag visste vilka psalmer hon ville ha på begravningen. Hon visste vem som retades i skolan. Jag visste att det fanns pengar till gravsten på bankboken. Hon visste att jag drömde om att resa till Frankrike.

Jag skall alltid vara oändligt tacksam över allt hon lärde mig. Framförallt att gamla människor också är människor.