Det nya med flodvågen i Asien var att den kom oss så påtagligt nära. Nästan alla har en eller flera bekanta som drabbats antingen direkt eller indirekt. Släktingar, klasskamrater, arbetskamrater och grannar kan ha hört till de drabbade. Det här är förstås en följd av att resandet och massturismen ökat och att resorna går till allt mera avlägsna platser där riskerna för ond, bråd död är betydligt större än här i Finland. Resandet medför också att risken för till exempel massiva terrordåd ökar i vår egen näromgivning.

En sak som också bidrar till medvetenhetsnivån är det moderna mediesystemet som rapporterat dygnet runt, passat på myndigheter, intervjuat överlevande, analyserat och spekulerat.

Nu om någonsin har vi tvingats bli medvetna om att jordklotet är begränsat och att "deras sak är vår". Det är därför glädjande att konstatera att också hjälpinsatserna varit massiva. Risken är förstås uppenbar att hjälpen till de drabbade områdena i Asien glöms bort så snart som medieuppmärksamheten slocknar. Erfarenhet från tidigare motsvarande olyckor pekar i den riktningen.

De tragiska olyckorna i Lappo patronfabrik, Estonia, köpcentret Myyrmanni och Konginkangas är exempel på att vi inte heller här i hemknutarna kan vara säkra på att undgå större olyckor. Om Asienkatastrofen lärt oss något, så är det insikten att vi behöver beredskap att ingripa och hjälpa, och tidigare storolyckor visar att hjälpen behövs länge efteråt. Det tar tid att bygga upp samhället och för själen att återhämta sig.

Det finns också en annan sida av medaljen. Det dör ca 4 000 personer varje år i olyckor i Finland varav 400 i trafiken och 1 000 i självmord. Många försvinner spårlöst eller blir offer för brott. Sammanlagt dör närmare 50 000 personer. Också dessa dödsfall efterlämnar nöd, sorg och trauman som måste både uppmärksammas och tas om hand med beslutsam varsamhet.

I katastrofområdena i Asien gäller just nu den mest akuta hjälpen, rent vatten, mediciner, mat, kläder och tillfälligt tak över huvudet. På sikt gäller det att försörja och ordna trygga förhållanden för överlevande som saknar försörjningsmöjligheter. Många av dem behöver bestående hjälp; i likhet med hundratals miljoner fattiga världen över lever de i ständigt katastroftillstånd.

Asienkatastrofen och skötseln av dess långsiktiga sociala följder gör att tankarna går åt ett håll som för närvarande kan förefalla utopistiskt. Om världens länder kunde avstå från en del av onödig lyx och framför allt från vapen, och de kunde inrätta en global socialfond som skulle utbetala personliga penningbidrag till väldens fattiga, vore mycket vunnet. Visionen vore en global "socialförsäkring" som skulle utbetala ett litet men dock kännbart bidrag till sådana som inte kan få det på annat sätt, till exempel de fattiga i U-länderna eller de nu drabbade i Asien. De positiva sociala följderna av en "global folkpension" till världens fattiga gamla och ett "globalt utkomststöd" till världens fattiga kvinnor kan inte överskattas. En betydande penninginjektion av detta slag skulle medföra nya möjligheter också för näringslivet i de fattiga områdena, lantbruk, industri osv.

Vi kan lätt hitta paralleller till vad som hände i Finland när många av landsbygdens fattiga äldre människor på 1950-talet fick tillgång till egna pengar (ibland för första gången i livet!) i form av folkpension. Följden var ju — förutom att åldringen fick det bättre själv — också att familj och anhöriga kunde förbättra sin ställning eftersom försörjningsbördan lättade.

Detta med global social trygghet vore helt möjligt att ordna rent praktiskt men det politiska steget är vad det förefaller långt, mycket långt, när man tänker på vad de rika länderna, inte minst USA, idag spenderar sina pengar på. Icke desto mindre har en herre vid namn Michael Cichon, som arbetar på den internationella arbetsorganisationen ILO, föreslagit ett sådant arrangemang. Inom den internationella organisationen för social trygghet ISSA väcks frågan också från tid till annan, tills vidare dock för döva öron. Ändå är det så att det är den växande klyftan mellan fattiga och rika som innebär det största katastrofhotet inför framtiden, och det är en global risk som till skillnad från extrema naturfenomen kan undanröjas om den politiska viljan finns.