Läser i en amerikansk tidskrift om Rex Pickett, författaren bakom den
Oscartippade komedin Sideways. Med det som kunde ha varit en solskenshistoria i California
Dreamin'-tappning visar sig vara en enda lång mardröm.
Vi snackar kraschade äktenskap, ångestattacker, depression och fotsvett – allt
detta en följd av den patetiskt misslyckade karriären. Då har vi inte sagt ett ord om
den ekonomiska förnedringen, om obetalda räkningar, skitsura hyresvärdar och
kreditgivare med mord i blicken.
Just när han är redo att ge upp och ansluta sig till de bostadslösas armé ringer
telefonen... Bra så, men faktum är att den gode Rex kunde besparat sig många bekymmer
ifall han bara sadlat om till finlandssvensk författare.
Det vill säga en riktig författare. En sådan som skickar noten till Fonderna, inte
en jubelidiot som envisas med att skriva för film och teve och andra suspekta medier.
Inget illa om finlandssvenska författare, jag känner alla 2878. Vad jag försöker
säga är att det litterära fältet hos oss är beklämmande smalt. I klartext: är man
en finlandssvensk författare så skriver man böcker. Punkt. Slut. Hejsan, hoppsan.
Att skriva något annat är otänkbart, men det är inte nödvändigtvis
författarkårens fel. Det är en kulturell fråga, något som man växer upp med. Och
signalerna finns överallt.
Snart finns det så många litteraturtävlingar att praktiskt taget varje kotte som
blir publicerad – okej, varannan – ryms på prispallen. Chansen att bli
recenserad även i lokalpressen är överhängande, men totar man ihop ett filmmanus får
man lov att stå i skuggan av regissörsgeniet (en stor del av tacket går till
kritikerkåren som inte kan skilja på en penna & megafon ens med förstoringsglas).
Än har jag inte sett till en penningpajazzo som går under namnet Svenska
Filmsällskapet. Och vad viktigast: de bästa partajen (och den hävaste otrohetsfaktorn)
finns fortfarande på Mariehamns litteraturdagar, inte på Finlandssvensk filmmönstring i
Krististad (läste jag häromdan).
Inte konstigt att det blir struligt när man sen kommer till skott. Jag syftar på
FST:s komiska storsatsning Strul, skriven av radarparet Gunilla Hemming och Annina
Enckell. För den som inte varit parkerad framför edefeltburken kan sägas att det
handlar om fyra medelålders männniskor som flyttar in under samma tak.
I princip finns allting där; en fungerande dramatisk kurva, ett tempo och skådisar
(Lundberg, Sid, Runnakko, Forsmark) som uppenbarligen trillat i trapporna och glömt bort
de stora gesterna.
Det som man saknar är skratten, de verbala spetsfundigheterna. Samt en något sånär
fungerande grundidé, ett karaktärsgalleri som man kan relatera till. Vem är de här
människorna? frågar jag mig ideligen. Från vilken planet kommer de? Är det
Falkenswärds möbler som skymtar i bakgrunden?
Kopplar över till kortfilmsmagasinet Råfilm som många gånger känns fräschare och
kostar betydligt mindre – kanske för att bidragsgivarna får nöja sig med
svältlöner. I bästa fall.
Att skriva för film är inte det lättaste. Och att få någon att nappa kan
vara ännu svårare, rentav ett helvete.
