Den gemensamma nämnaren är den s.k. Loimaakassan, den privata arbetslöshetskassan YTK.

Böckerman och Uusitalo konstaterar, med hänvisning till inkomstfördelnings- och skattestatistik, att eftersom förbundens a-kassor inte noterar nämnbara förluster i medlemsprocent, medan förbundens statistik gör det, betyder det att gapet fylls av den privata a-kassan. Det här förklaras av att det är ytterst sällsynt att man är medlem bara i förbundens a-kassa, men inte i själva förbundet.

YTK har nästan 250 000 medlemmar och kassan grundades 1992. Medlemskapet kostar 65 euro per år. I Sverige har motsvarande privata kassa knappt 70 000 medlemmar med en cirka tre gånger så stor årlig medlemsavgift. Den svenska Alfakassan är mager också därför att organisationsgraden i Sverige gick över 80 procents strecket redan för ett kvarts sekel sedan och har hållits där sedan dess.

Beror inte på snuttjobb och ålder

Böckerman och Uusitalo hävdar att man hittills har dragit felaktiga slutsatser av varför förbunden tappar medlemmar. Hittills har man skyllt på nedskärningarna i den offentliga sektorn, servicesektorns större roll på arbetsmarknaden, arbetstagarnas högre utbildningsnivå, korttidsjobbens utbredning, den ökade risken för arbetslöshet och fragmenteringen av arbetsplatserna.

Då forskarna tog fram en modell som ställde fackligt medlemskap i relation till kön, ålder, utbildning, antalet barn, bransch, deltidsjobb, boningsort och arbetslöshetsrisk utgjorde de ovanstående faktorerna tillsammans bara en fjärdedel av skälen till att organiseringsgraden sjönk.

Organisationsgraden studerades också i relation till arbetstagargrupper. Kvinnorna är oftare med i facket än männen. De är däremot i minoritet i den privata a-kassan.

Vag start skjuter fram medlemskapet

I början av 2000-talet hörde varannan löntagare under 24 år till ett fackförbund. Av de bara något äldre löntagarna hörde redan tre av fyra till facket.

En stor inverkan på den senare organiseringen har de längre studietiderna och den vaga inledningen på arbetskarriären, ofta dröjer det flera år innan man finner sin plats. Människor skriver in sig i facket först när de vet vad de kommer att jobba med framöver.

Undersökningen antyder också att det är vanligt att de som är födda efter 1960, och alltså nu är högst 45 år gamla, vänder facket ryggen för gott. Deras andel i den privata kassan är mycket stor.

Undersökningen stöder också tidigare utredningar om att de, som är i s.a.s. bästa arbetsföra ålder, förhåller sig ytterst beräknande till sitt fackliga medlemskap och röstar med fötterna i större utsträckning än man har anat.

Av de olika branscherna är den offentliga sektorn och industrin bäst organiserade, organisationsgraden ligger över 80 procent. Allra skörast är medlemskapet i handeln, restaurangerna, transportsektorn och lantbruket. Det är just de här som toppar medlemsstatistiken i blotta a-kassorna.

Återgång till det normala

Den thatcheristiska nedgången i organiseringsgrad innebär inte en djupdykning utan mer en återgång till det som var normalt i löntagarorganisationerna före recessionen. Då, dvs. under hela 80-talet, var organisationsgraden ungefär lika stor som nu, kring 70 procent.

Man betraktar toppårets drygt 80 procent, 1993, som ett undantag, då löntagarna upplevde fackligt medlemskap som en skyddsåtgärd eller försäkring mot den djupaste krisen efter kriget.

I ett gemensamt ställningstagande påpekar de tre löntagarorganisationerna att fackförbundens sammanlagda medlemstal har förändrats ytterst litet. FTFC:s förbund har under de senaste tio åren haft ett nästan oföränderligt antal medlemmar, Akavas förbund har ökat och FFC:s förbund minskat, vardera sakta men säkert.

Det stabila totalantalet fackligt anslutna bevisas i PT:s undersökning också av det faktum att det årligen tillkommer ungefär lika många nya medlemmar som det antal som lämnar facket, dvs. 150 000 människor.

EERO KOSONEN