Hans liv (1918-2005) är kärv 1900-talshistoria.

En septemberdag när inbördeskriget ännu blödde, föddes han.

Fadern Mattias var timmerman och föga tveksam. Under förryskningstiden för drygt hundra år sedan flydde han tsarens armé, tog sig över Kvarken, arbetade ihop Amirikapengar på sågverk i Sverige och mönstrade i Oslo på en fyrmastare till London. Där mötte han en jungman, som kunde svenska, och åtog sig att gömma Mattias ombord på sitt skepp över Atlanten. I USA träffade han Adelina Berg från Gerby. Efter 19 år bortom Atlanten, tog de sig år 1913 hem igen med sex barn, som i Finland fick ytterligare fem syskon. Birger, nummer nio i skaran, föddes i Dragnäsbäck, grannby till Gerby. Familjen fann snart en kammare med kök i Petsmo, där treåringen Birger hjälpte far att snickra och lärde sig, så som far i tiden lärt av farfar.

Åtta år gammal blev han arbetskarl, efter skoldagen och under sommarlov. Barnarbete var visserligen förbjudet men om ingen skvallrade fick barnen jobb både på sågen, i hamnen och i skogarna i Petsmo. Gärna hade Birger gått slöjdskola, men det fanns inga pengar, så när skolplikten var avverkad blev han hakapojk i Vasas uthamn, Vasklot.

Småningom blev det bogserbåt, skogsarbete och krig igen. En gång kom Birger Eriksson något försenad från permission och fick som straff hugga sju kubik. Skogshuggaren klarade det på två kvällsstunder, rapporterade och blev utskrattad: så snabbt kan ingen hugga! Fältväbeln inspekterade och slutade skratta. "Du borde vara i skogen", sa han. "Därifrån kom jag och dit vill jag", sa timmermannen.

På Hogland mötte han en kamrat, som byggt en fiol. Birger Eriksson begrundade den och byggde själv två. Locket blev furu, botten skar han ur en ekplanka från en torpederad rysk båt. Ena fiolen gav han bort, den andra tog han med sig hem, men sällan hann han spela. Han blev byggnadsarbetare, familjefar och fackligt aktiv. Under första husbygget i Vasa 1948 valdes han in i fackets styrelse, snart satt han ordförande.

På dagarna byggde han, på kvällarna stretade han för drägligare arbetsförhållanden, baracker utan osande kolkaminer, månadslön, vintersemester och rätt till facklig verksamhet, också på svenska. Efter trettio år bestämde byggherrarna att Birger Eriksson var för aktiv, han blev svartlistad och arbetslös. Han var inte ensam, 1983 stämplade 151 000 arbetslösa — 45 500 av dem under 25 år.

Kasta ut timmermannen från byggarbetsplatserna var möjligt, kasta timmermannen ur honom var omöjligt. Han började snickra, gick arbiskurser i engelska, finska, träslöjd och metall. När någon sade att postlådor är små, att det vore bättre med ett posthus, en stiliserad kopia av ens bostadshus, då sade timmermannen, som lärt sig pussla ihop alla 135 delar i en nyckelharpa och fått välljud ur den, då sade han, att det skall väl gå.

Posthuset står här vid vägkanten. Det rymmer många brev och tidningar. Det rymde också den tidning, som berättade att en kär make, far, morfar och gammmelmorfar dött.

Vemod dämpade den höga sensommardagen då sunnanvind svepte ner höstens första gula löv. Vemod, men också stilla glädje över att man på livsvägen mött den timmermannen.