Det finns i princip två former av respons. Det finns de här som i all vänlighet önskar fästa ens uppmärksamhet vid en detalj som man missat. Uppskattas, storligen. Sen finns det också förståsigpåare som anser att man är en idiot i största allmänhet och speciellt i de frågor som ligger dem själv närmast.

Påminner om klimatet på dagstidningarnas debattplank, inte sant? Det är antingen/eller och inget finns där emellan. Om inte USA är paradiset på jorden så är det r-vhål av aldrig skådade proportioner. Alldeles som om det inte skulle finnas flera verklighetsbilder än fingrar hos en gammal skogshuggare.

Det värsta med det finlandssvenska debattklimatet – inte minst inom kultursektorn – är ändå de ömma tårna. Att man alltid tar på näsan, även när diskussionsinviten är genuin och välmenande. Eller annars bara raljant.

När teatermannen Dick Idman i Hbl inleder med att kalla ÅST-chefen Patrik Drake för "en av nonsensteaterns främsta förespråkare" och efterlyser en diskussion om konstnärliga och ekonomiska prioriteringar vet man ju hur det slutar – fortare än kvickt. Och utan att en kotte blivit klokare eller (teater)världen en bättre plats.

Det är knepigt det här med att diskutera och argumentera, inte ens professionella snarvlare träffar alltid rätt. FST:s nya tyckatillshow, Ögonaböj, är ett gott exempel på det här.

I den mån man överhuvudtaget får till det är det programledaren Stan Saanilas och ståuppmannen André Wickströms förtjänst. När de öppnar käften går ingen och inget säker. Det vill säga ifall de hinner tala till punkt. Programmets tempo är så i den grad uppskruvat och rubrikerna så många att man får nöja sig med ytskrapet.

Med saknad tänker jag tillbaka på Fredagspanelen (också den med herrarna Saanila och Wickström), föregångaren i Radio Extrem. Där fanns det tid att ta ut svängarna, man kunde skönja en tankens flykt.

Speciellt bra fungerade det när kvinnliga redaktörskollegan Anna-Lena Laurén satte sig i studion. Hon skämdes inte för att gå ut med att hon var kvinna: när det blev fööör grabbigt satte hon gossarna på pottan. Det kan man då inte säga om Extrem-tjejen Heli Roiha i Ögonaböj, hon föredrar att vara "one of the boys."

Ögonaböj är förövrigt FST:s främsta underhållningssatsning i höst. Det säger mycket om de produktionsmässiga (och intellektuella?) ramarna i den finlandssvenska tevekanalen. Och värre lär det bli om och när SVT kablas ut till alla hushåll. Trots allt bygger ju FST:s fiktionspussel i mångt och mycket på det rikssvenska inslaget (som härmed reduceras till repriskorgen, även i södra Finland).

Det här är förstås ingenting som man säger högt. Underförstått: vi struntar i att utveckla den inhemska film- och teveproduktionen och låter fortsättningsvis svenskarna betala notan. På samma gång kan de ju ta arbetsplatserna inom mediaindustrin.

DOKUMENTÄR
"Prostitution bakom slöjan", Iran bakom kulisserna, FST/TV2 7/11
– Svensk-iranska Nahid Perssons flerfalt belönade dokumentär från mullornas Iran, ett samhälle där dubbelmoralen lever och mår tjockt. I filmens centrum två unga kvinnor som försörjer sig som prostituerade.

RADIO
"Oles gränslösa", musikmagasin i Radio Vega, lördagkvällar
– Man kan göra annat än länsa barskåpet på lördagkvällar. Man kan länsa barskåpet OCH ratta in Ole Holmberg som bjuder på rock och jazz blandat med svenska krusbär. Efterfest på Calles nattbar.

TV-FILM
"Broarna i Madison County", amerikanskt kärlekdrama, MTV3 31/10
– Av dagens filmutbud att döma kunde man förledas att tro att det endast är de unga och vackra som älskar. Så inte i Clint Eastwoods finstämda kärleksmelodram där Clintan prasslar med en gift Meryl Streep. Moget, genuint och gripande.