De idéer som hittills förts fram från beredningen skulle av allt att döma innebära en kraftig reducering av antalet kommuner, eventuellt skulle hälsovården samt gymnasie- och yrkesutbildningen produceras av större servicedistrikt. Det kan vara önskvärt att reducera antalet kommuner och att forma dylika distrikt, men inte ens detta kommer att lösa alla problem.

En blick i statistisk årsbok eller FPA:s regionala hälsostatistik visar att problemen skulle bestå i utflyttningsområdena som det finns gott om, särkilt uppe i norr och öster. Det var denna insikt som låg bakom det förslag som lades fram från FPA-håll, om en heltäckande och landsomfattande hälsovårdsförsäkring som alternativ till den nu utstakade vägen. Tyvärr verkar den modellen ha fallit definitivt bort ur beredningen.

Att slå ihop 10–15 kommuner med ekonomiska problem löser tyvärr inga problem i sig. Den stora kommunen ärver i stället alla problem oförändrade per capita räknat plus att den får en massa nya av politisk natur. Det sistnämnda är desto säkrare, ju mera statligt tvång som ingår i projektet. Den nya storkommunen kommer således också den att ha låga skatteintäkter, åldrig befolkning osv.

Jag tror rent av att det kan vara så att reformen kan ha tagit fel fokus helt och hållet. Det vore mera fruktbart att så att säga. vända blicken 180 grader och börja se till kommuninvånarna och deras behov, i stället för att fästa blicken vid kommunorganisationen som sådan. Det är ju så som företagen gör numera, det kallas kundorientering, kundvänlig inställning osv . Man frågar sig, vad vill kunden, och vad behöver kunden för slags tjänster.

Det här skulle innebära att man frågar sig vad slags tjänster invånarna i de respektive kommunerna behöver? Hur kan vi producera dessa tjänster så kostnadseffektivt och jämlikt som möjligt? Vilken roll spelar kommunstrukturen i detta. Kan man t.o.m. hitta sätt att producera och distribuera dessa tjänster som inte kräver otympliga storkommuner eller stordistrikt, utan som skulle fungera tom. bättre och mera flexibelt i mindre enheter?

Om man ska lyckas med detta krävs det innovativa former av nätverkssamarbete. Detta i sin tur kräver kunskap. Det som också krävs för ett förbättrat samarbete är att den politiska ledningen i våra kommuner förstår allvaret i situationen och håller tillbaka sin iver att peta i smådetaljer och att "ge igen för gammal ost" — lite storsinthet, helt enkelt.

Själv bor jag i Västra Nyland och är född i Jakobstadstrakten. I båda dessa regioner har storkommuntanken fötts och begravts i flera repriser. Så är det också gått på många andra håll. En central fråga och ett stridsäpple i de båda nämnda regionerna liksom överallt i landet är samarbetet kring den dyra social- och hälsovården. Men samarbete kan man dra nytta av inom alla sektorer: utbildning, kultur, teknik, anskaffningar, IT och inte minst centralförvaltningen.

När samarbetsfrågan förs på tal säger många: "men vi samarbetar ju redan så bra!" Det finns samarbete det är sant, men en annan sanning är att detta samarbete är bara en bråkdel av vad det kunde vara. Det är att hoppas att statsmakten har samarbetet och främjandet av detta högt på listan om och när "projekt tvångsäktenskap" inleds. I många fall kan det vara klokare att inleda med en tids "fritt sällskapande" eller styrt "samboförhållande" för att se hur samarbetet fungerar. Och till syvende och sist återstår också faktum att vissa frågor är så stora, dyra och svåra att de kommer att kräva samarbete på nationell nivå. Jag tänker på vissa typer av specialsjukvård, vissa IT-lösningar osv.