Den första är att det inte finns anledning till panik. Organiseringsgraden har visserligen sjunkit med tio procentenheter på tio år. Men då görs jämförelsen med år 1993 som var ett toppår. Nya medlemmar hade då strömmat till facket för att söka skydd mot den ekonomiska krisens påtagliga hot. Det som har hänt är att organiseringen gått tillbaka till den nivå som gällde före krisen och där har den stabiliserats. Någon massflykt från facket pågår inte.

För det andra är det skäl att mana till allvarlig självrannsakan. Varför har facket, framförallt FFC, inte lyckats behålla de medlemmar som strömmade till? Svaret måste förmodligen sökas inom den fackliga kärnverksamheten — intressebevakningen. Inkomstpolitiken har varit framgångsrik de senaste åren. Men den rör sig på det övergripande planet. På arbetsplatserna lever medlemmarna osäkert. Massuppsägningar och splittrad arbetsgemenskap har blivit en del av vardagen.

Också där mäts fackets trovärdighet som intressebevakare.