Det är inte heller sällan som man tycker sig höra mera eller mindre direkta insinuationer, att den privat producerade vården är på något sätt sämre, eller i vart fall smått misstänklig jämfört med den offentliga. Det är kanske skäl att reda ut begreppen lite grann.

Jag tror att de här typerna av uttalanden härrör sig från föreställningen att vårdyrket inte i främsta rummet är ett yrke utan ett kall. Denna föreställnings rötter ligger långt tillbaka i den katolska kristendomen och traditionen har burits vidare av den moderna offentliga sektorns vårdtradition, uppbackad av den lutherska kyrkan och alla de starka förbund som verkar inom området.

En annan källa till att vården har getts en etisk särställning i förhållande till andra tjänstekategorier kan vara att den anses handla om liv och död.

Jag är ingalunda ute för att kritisera dessa föreställningar. Jag tror tvärtom att de ger en god grund för sund självkänsla och yrkesstolthet inom vården. Men jag vill ifrågasätta, att vården idag skulle ha någon speciell egenskap som entydigt placerar den i en särställning, utanför ekonomisk och etisk prövning.

För det första måste vårdpersonalen leva. De behöver löner och förmåner som alla andra. Inte för mycket, inte för litet, utan just lagom, som alla andra. Ingen kräver idag att någon ska jobba av ren och skär idealism. Och även om vårdarna själva vore av Florence Nightingale-typen så kan inte deras familjer klara sig enbart på ord och ande.

För det andra finns det en mängd tjänster och branscher som handlar om liv och död, men som inte kunnat iklä sig någon extra gloria. De som jobbar i trafiken, inom tunga industrin och inom livsmedelshanteringen, för att bara ta några exempel, är alla i ansvar för att processen ska gå så smidigt och säkert att ingen råkar ut för olyckor, förgiftningar eller andra tråkigheter. Det är inte bara inom vården som vi ansvarar för folks liv och lem.

Jag tror att det vore dags att skrota alla extra insinuationer och parenteser ur vårddebatten och börja tala om saker och ting som de är i verkligheten. I många andra länder har man kommit en bit längre i det avseendet, inte minst i vårt västra grannland Sverige.

Vad skulle detta nytänkande innebära? Jo till exempel att man fritt kunde diskutera hur och av vem vården ska produceras, hur den ska beställas och hur den ska betalas, utan känslomässiga utbrott, analytiskt, systematiskt och klokt.

Vad skulle resultatet vara? Resultatet kunde vara att vården ordnas snabbt, flexibelt och kundvänligt, att man själv får välja var man vill vårda sig, att plånboken inte är avgörande för att man får vård, eller för vårdens kvalitet, och att både vårdpersonal och kunder trivs bättre än i dag. Det kan hända att en del fler producenter är från den privata sektorn. Än sen då?

Både den privata och den offentliga vården kan lära av varandra, och de kan också lära av den övriga privata tjänstesektorns effektiva sätt att organisera saker.

Jag håller inte med den flitige debattören Paul Lillrank i allt, men när han analyserar vårdprocesserna verkar han ha träffat prick i många avseenden. Det finns många saker att förbättra, men det kräver ett fördomsfritt grepp. Klarar vi det?