Krister Uggeldahl

Inte heller det att man tenderar att motsätta sig ett församlingssamarbete med en frenesi som får även centerpartistiska kommunalpampar att framstå som de frommaste av lamm. Alldeles som om Jesus junior och senior skulle gå omkring med t-skjortor med texten "Kimito suger, endast Västanfjärd duger".

Nej, nej. Jag talar om den aboensiska domkyrkoförsamlingen som i sin vishet – efter en omröstning med TPS-siffrorna 8-4 (okej, alltid kan man ju hoppas) – beslöt att porta filmregissören Aku Louhimies och hans Riisuttu mies -team från domkyrkan i Åbo.

"Församlingsrådet var inte övertygat om att inte inspelningen innehåller sånt som skulle vanhelga katedralen" konstaterar domprosten Rauno Heikola i Åbo Ibland Mycket Underliga Berättelser. Men det är uppenbart att portförbudet handlar om den segslitna fejden mellan filmens manusförfattare, själv präst, och produktionsbolaget.

Där står helig inspiration mot cinematisk respiration och då vet vi ju hur det går. Förutom i vårt västra grannland där man ansåg att mister Louhimies (läs: filmen Paha maa) skulle tilldelas Svenska kyrkans filmpris. "En modig film som skildrar ett fruset samhälle där gränsen mellan lyckad och utslagen är hårfin" hette det i motiveringen. Rackars.

På tal om Sverige och helig inspiration anser jag bestämt att humanismen är den främsta av trosriktningar. Det framgår inte minst av Jalla, Jalla-snubben Josef Fares färska film, Zozo.

Det är en självbiografisk barndomsskildring som tar avstamp i inbördeskrigets Beirut. Ett helvete där alla kämpar mot alla men där kvinnor och barn tar mest stryk. Det brukar gå så.

Det finns en scen i filmen när tiden som stannar. Det är när en förrymd granat slår ner hemma hos 11-åriga Zozo (naturkraften Imad Creidi) med den påföljd att största delen av hans familj stryker med. Det är inte många filmberättare som, med bibehållen trovärdighet, skulle lyckas vända en dylik tragedi till nånting positivt. Fares är en av dem.

Här hittar vi en grundmurad tro på människan. En tro som till och med pallar för trycket från det socialdemokratiska trygghetsmaskineriet (av svensk modell). Vi snackar bittra tårar, ja, men också läckra kulturkollisioner som iscensatts utan en uns av dödsångest och andra fanstyg. Livet väntar, jalla, jalla (sätt fart på, skynda, på arabiska.)

Samma känsla och livsbejakande urkraft, kalla det helig inspiration, tycker jag mig se i tyska Sophie Scholl – De sista dagarna. Det är historien om den unga, idealistiska Ulm-tösen som tar upp kampen mot Hitler och hans hejdukar. Och som vägrar att svika sina ideal i mötet med Gestapo.

Resultatet är ett gripande fullblodsdrama där Sophie (Julia Jentsch) framstår som en sentida Jeanne d´Arc. Se här en själamässa som omvandlar även de bespottade biograferna till bönehus av rang.

Förunderliga äro Herrens vägar, vad annat kan man säga. Sen må medlemmarna i domkyrkorådet gå omkring som yra höns bäst de vill.

TEXT-TV
"Sportjournalistik" i text-tv, Rundradion dygnet runt
– Finns det inga som helst kriterier för Rundradions nyhetsjournalistik? Åtminstone jag får spatt när jag ser rubriker i stil med "Lydman passade till Philadelphias mål i förlängningen". Du milde.

TV-DRAMA
"The Office", brittisk BBC-komik i repris, fredagar TV1
– Inte har de det lätt på kontorssidan heller. Men som tittare skrattar man länge och gott. Så i den grad smart, välskriven och fint agerad är denna satir om vardagen bakom skrivborden. Från 2003, men pinfärsk.

TV-FILM
"Outbreak", amerikanskt virusdrama med Dustin Hoffman, MTV3 26/11
– I dessa fågelinfluensans tider vet jag inte om det är klokt att ge Wolgang Petersens thrillerdrama spaltutrymme. Men visst hör det här till de tätare och mera aptitretande actionrullarna, låt sen vara att finalen känns något lättköpt.