– Fackliga ledare förföljs, fängslas och mördas i Kambodja, men kampen för ett mänskligare arbetsliv måste gå vidare, säger änkorna, textilarbetarna Chea Kimny, 43 och Roen Yaran, 29.

Också de hotades och tvingades fly till Thailand. Bägge har nu fått en fristad i Finland, Chea Kimny kom hit i maj 2004, Roen Yaran först i maj i år.

Morden och flykten har satt sina spår i hälsan, psykiskt och fysiskt. Ensamma och vilsna i ett främmande samhälle, utan andra språk än khmer, försöker de bygga upp en ny tillvaro för sig och sina döttrar i var sin förort i södra Finland.

– Isoleringen är värst. Så fort vi orkar ska vi gå en kurs i finska, säger bägge. Chea Kimny har redan lärt sig lite, genom TV:n och genom att tjuvlyssna i affärer.

De två änkorna betonar att myndigheterna försöker stöda så mycket de kan. Men saknaden efter storfamiljen, familjegemenskapen, är stor. Liksom känslan av utanförskap.

Tolv timmar jobb, sju dagar i veckan — för 35 euro

Mörkret utanför fönstret i den skinande rena lägenheten är kompakt. Roen Yarans dotter Sun Sovannvatey, 9, lyfter upp Chea Vicheata, 4 och snurrar henne runt, lillasystern Chea Naryroat kiknar av skratt.

– Vilket skick hemmet är i, ger en bild av värdinnan, säger Chea Kimny, som pyntar och fejar i hemmet de stunder döttrarna är på dagis. Att allt är rent är det viktigaste, inte att möblerna är dyra och fina.

– Det ger mig tröst och får tankarna att gå i andra banor. Mina minnen plågar mig men det går nog lite bättre redan, säger Chea Kimny.

Tid har de bägge änkorna mer än nog av i dag. Kontrasten mot slitet i textilfabrikerna kunde inte vara större.

– På pappret var arbetstiden 7–17, måndag till lördag, men vanligen kunde vi gå hem först 19–22. Söndag var i princip ledig dag men då arbetade vi övertid. Pauser i jobbet fanns — i teorin, berättar Roen Yaran, och tillägger att vägran att jobba övertid nästan utan undantag innebär sparken.

Hennes jobb vara att föra varor runt till avdelningarna i fabriken där arbetarna var kambodjaner, arbetsledare kineser och andra utlänningar.

Textilarbetare i Kambodja har en lagstadgad månadslön på 40 dollar, ca 35 euro. Skälig lön, skälig arbetstid och semester var några av de frågor som deras män drev aktivt. Ros Savannareth, ubildad mekaniker i Sovjetunionen, arbetade själv på en textilfabrik, reparerade maskiner men hoppade in och sydde vid behov.

Arbetsliv och familj oförenliga

Chea Kimny slutade på fabriken då hon, gravid i sjunde månaden med sin första dotter, inte klarade jobbet. Av hälsoskäl och för att klara familjens försörjning sydde hon sedan hemma, medan hennes far såg efter lilla Vicheata.

– Om inte pappa Vichea tog med henne till jobbet på fackbyrån, förstås. De två var oskiljaktiga, hon satt alltid i hans famn då han var hemma. Att se sin pappa skjuten har Vicheata inte kommit över ännu, säger mamma Kimny.

Den yngre dottern föddes en månad efter ankomsten till Finland.

Roen Yaran säger att hon endast fött dottern, inte varit hennes mamma. Ekonomin tvingade henne tillbaka på jobb då Vatey var tre månader gammal.

– I Kambodja tar morföräldrarna hand om barnen. Mormor blev hennes mamma, Vatey bodde där och vi träffades nästan aldrig. Det är först här i Finland som vi har chans att bekanta oss med varandra, och det är jobbigt för oss bägge emellanåt, säger Roen Yaran.

Makarna hade inte heller mycket tid att umgås — makens arbetsdag började redan halv sex på morgonen. Ovanpå kom hans fackliga engagemang.

– Jag såg min make första gången vid bröllopet och blev glad. Mina föräldrar hade gjort ett gott val, han var tolv år äldre, klok och livserfaren,

Festdagen förbyttes sorg

Undantagsvis tillbringade Roen Yaran och dottern Vatey fredagen den 7 maj tillsammans, i egnahemshuset familjen uppfört på en jordplätt skänkt — som traditionen påbjuder — av Roen Yarans jordbruksarbetanade mor. Maken Ros Savannareth hade för vana att påta ned i jorden allt han fann. Bananer, chili, grönsaker och blommor fick trädgården att spraka av färger.

– Det var festdag. Hur skörden skulle bli skulle förutspås med genom att två kor, som hovet fött upp, fick välja mellan majs, ris och bönor. Min make hade åkt till jobbet men skulle hämta oss till festen efter det.

Men Ros Savannareth kom aldrig. I stället knackade bypolisen på och berättade att han skjutits nära arbetsplatsen.

– Min första tanke var att det måste vara ett misstag. Vem sköt en människa som ägnat sitt liv åt att hjälpa andra?

Vilket sjukhus kroppen förts till fick hon inte veta. Hennes bror skjutsade henne på motorcykel runt till sjukhusen i Phnom Penh. Slutligen kom de till rätt adress.

– Visst, där låg han, men jag ville inte ta till mig att det var han. Så vimlade det plötsligt av arbetare och polis. Trots att jag var i chock krävde jag att poliserna spårar upp mördarna.

Begravningen blev, liksom Chea Vicheas några månader tidigare, en stor manifestation där arbetare i tusental mötte upp.

Halvt år under jorden

Ros Savannareth hade hotats innan han sköts. Nu haglade hoten över hans änka. Några veckor efter mordet flydde Roen Yaran och dottern Vatey till Thailand. Skräckslagna, utan pass och med några få slantar på fickan tog de sig över gränsen. I ett halvt år gömde de sig inomhus, levde på matrester från ett kloster och i ständig rädsla för att bli upptäckta.

– Som illegala flyktingar hade vi sänts tillbaka till Kambodja. För mig hade det inneburit döden. Min make anklagades för landsförräderi, säger Roen Yaran tyst.

Så gav FN:s flyktingorganisation UNHCR besked: de hade beviljats status som politiska flyktingar. Livet blev lättare, svälten hölls nu stången och de vågade röra sig utomhus.

Så gav Finland klartecken.

– Finland? Om landet visste jag inget, men det enda som betydde något var att vi fick chansen att leva ett människovärdigt liv, säger Roen Yaran.

Chea Kimny nickar instämmande. Vatey markerar, skolflicka som hon är.

– Jag blev jätteglad över att få komma till ett land där man kan bo i fred. Men så märkte jag att pappa är borta, och mormor. Hon blev kvar i Thailand med andra kambodjanska flyktingar, säger hon och ögonen fylls plötsligt av tårar.

Arresteringsorder väntar nya fackledaren

Chea Vicheas yngre bror Chea Mony leder nu Fria fackföreningen för arbetarna i konungadömet Kambodja. En arresteringsorder har utfärdats efter att han undertecknat en protest mot regeringens omförhandlingar av ett gränsavtal med Vietnam, vet norska fackbladet Magasinet att berätta.

Själv befinner Chea Mony utomlands, tillfälligt i Frankrike.

– USA tar inte emot honom. Hans hustru och två små barn har gått under jorden, av rädsla, för han anklagas för landsförräderi, berättar svägerskan.

Rättssystemet hyser ingendera änkan något förtroende för. Två män har dömts till 20 års fängelse för mordet på Chea Vichea. Chea Kimny tvivlar på att de är de skyldiga. Textila världsfacket ITGLWF och förra kungen Sihanouk har krävt att rättegången görs om.

Men hoppet om ett bättre liv lever kvar i Kambodja.

– Arbetarna lever under oerhört svåra förhållanden. Kanske måste några dö för att alla andra ska få ett lite drägligare liv, säger Roen Yaran.

Att jobba med livet som insats kräver stort mod. Rädslan kan bli en styrka som får människor att söka sig samman.

– Vi hoppas våra landsmän får en liten del av de mänskliga rättigheter som finns här. Vi har förlorat våra makar, våra släktingar är i fara, men kanske kan vi en dag återförenas i Finland, säger änkorna som vill berätta sin historia så inte makarna dött förgäves.

– Så också mormor kan läsa den — här, säger Vatey förhoppningsfullt.

Det hon hon önskar mest av det nya året, är mormor, och pappa förstås.

– Pappa och morfar, kvittrar fyraåriga Vicheata.

Lilla Naryroat nöjer sig med att le med hela sitt runda ansikte.

Chea Kimny och Roen Yaran hoppas att det nya året blir ett bättre år, att hälsan står dem och barnen bi.

Och att skuggorna småningom förpassas i bakgrunden.

Om mordet på Chea Vichea och änkan Chea Kimnys dramatiska flykt berättade Löntagaren i juni 2004. En intervju med nuvarande fackorganisationsledaren Chea Mony ingick i Löntagaren i september 2005.