 Anna-Lisa
Sahlström
Ingen rädder
 – Pappa, säger tioåriga
dottern, där ute är det snö och solsken, härligt väder. Jag måste ut och träna om
jag skall kunna bli en duktig skidåkare, och det vill jag.
– Flicka lilla, har du inget dataspel du kan spela en gång till eller
några internetvänner att chattra med?
– Men pappa, säger dottern, sånt är ohälsosamt, slapp blir man och
fet om man håller med det dagarna i ända. Ut, ska man, ut och motionera bort chips och
läsk, så står det i nästan alla tidningar, ut i friskluften för att jogga, steppa,
stretcha, träna och dra djupa andetag så att man inte blir olycklig på gamla dar.
Vad skall pappa svara?
Hellre olycklig på äldre dar än inga äldre dagar alls?
Vargflockar stryker i skogarna.
Ljudet kunde vara uthärdligt om det vore som lommens klagan eller tranans
längtan, men vargens yl är rov och hunger, en hunger, som inte väljer utan tar allt som
finns: älg, hjort, ko, kalv, får, hund, katt - och människobarn.
Växande flockar strövar omkring i Norra Karelen och Österbotten. Barnen
får bereda sig på inomhusvinter. Inga kälkfärder eller skidturer hur folkhälsofolket
än förespråkar friluftsliv och motion. Inte ens en uppfriskande skogspromenad till
skolbussen.
Skolskjutskostnaderna har stigit i många kommuner. Barnen skjutsas från
dörr till dörr för säkerhets skull. Kräver det skattehöjning så höj, höj, höj,
säger människorna.
Vargflockarna är allt mindre ängsliga, de skyr varken gårdstun eller
stuguknutar. Storstadsfolk säger att vargarna behövs, för biodiversiteten, och att de
inte är farliga försåvitt de inte råkar vara uppretade, arga, hungriga — eller
annars bara rovdjursnormala.
Och, säger vargivrarna, på de senaste hundra åren har ingen varg anfallit
barn i Finland.
Naturligtvis inte: under de senaste hundra åren har vargflockar inte strukit
intill gårdstunen. Förfäderna jagade bort dem. Sköt undan problemet.
Nu får man inte jaga, nu skall vargarna skyddas och bli fler för
biodiversiteten, mångfalden.
Tanken är att det skall finnas många sorters växter och djur, stenar,
mossar, träsk och fåglar. Också rovdjur. Ju fler dess bättre — åtminstone för
turismen, säger rovdjursivrare, som tycks vilja göra Finland till strövområde för
penningstarkt trångbodda i storstäder, där det varken finns skog eller snö.
Det är möjligt att förtjäna pengar på charterresor, se bara hur
julbocken lockar. Kunde inte också vargsafari bli en framgång?
Men fåren då, kalvarna och korna?
Dem kan man stänga in i burar.
Och människorna?
Dem kan man också stänga in och låsa dörrar om, försåvitt de envisas
med att bo kvar ute i landet.
Friskluftsnatur kan folk väl se i teve.
"Mera rovdjur!" Det finns både föreningar och förbund för
sånt, naturföreningar och djurskyddsförbund.
Finns det ingen folkförening att skriva in sig i, inget
människoskyddsförbund, som arbetar för människans möjlighet att leva och bo i det
här landet?
Nä.
Inte ännu.
Löntagaren 16.12.2005 nr 10/05
|
