Det blev ju ett ramaskri i kvällpressen när Paavo Lipponen släpade sin 5-åring till galavisningen, detta trots att filmen är förbjuden under 11 bast (vilket innebär att 9-åringar går in i sällskap av vuxen).

Nåväl, Trio-med-mål-i-mun föll in i klagovisan och det med rätta. För att vara en gammal betongdemare är den gode Paavo förvånansvärt mjuk i proppskåpet.

Men när Londen sen går ut med att "det finns inget behov av att ta 8/9-åringar på sånt här" sätter jag trollstaven i vrångstrupen. Vadå, våran 9-åring har sett filmen redan två gånger och av allt att döma har jäntan – en pottertränad sådan – inte tagit någon större skada. Tvärtom.

Förvisso finns det genuint skämmande partier, stunder när hon är halvvägs upp i famnen (jag inser att det här är en av de sista gångerna, tackar och tar emot). Men däremellan skiner hon som en sol, skrattar, myser, morrar. Och när filmen är slut stämmer hon in i de spontana applåderna.

Kanske har vi (läs: jag) rätt, kanske har vi fel. Jag hävdar ändå att kritikerna gör det onödigt lätt för sig när de spänner blicken i en enda film, visad på gångavstånd från en glassbar nära oss (där man kan reda ut begreppen i efterhand).

Nej, hotet mot barndomen ligger inte här. Det finns betydligt närmare, i vardagen, i de stolliga dumburks- och datorrutinerna. Det låter tjatigt, men alla föräldrar har varit med om det: när det inte längre finns "någo´ att göra", när plejkkaren och plasmaskärmen slår ut all annan sysselsättning.

Det är lättare på sommaren. Att spela fotis, söndra grannens fönsterrutor (det for ett par förra sommaren) och skjuta med vattenpistol är fortfarande fullgoda alternativ (i pojksegmentet).

Jamen det är väl bara bra att kläpparna lär sig den nya tekniken, kvittrar någon, alldeles som om populärkulturella femtimmarsskiften skulle ha ersatt den fria leken som paradgren. Nu blir jag tjatig igen, men det är inget mot regissören Kaija Juurikkala i barnfilmen Valo.

Här träffar vi ett par (arbetarklass)kläppar – under 1900-talets första år – som tar upp kampen för barnens rätt att gå i skola!??? Jaja, det var visst ingen självklarhet förr i tiden. Men ändå.

Tack vet jag Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump – grattis gumman, sextio år och still going strong – som drar ut i fält med hyss och andra fanstyg. Det är grejer det.

Var är de nu, när de verkligen behövs.

Fast mest av allt saknar jag nog Monica Zetterlund, denna lena och kittlande jazzstämma som gick bort för inte så länge sedan. Sakta vi gå genom stan och så vidare.

Med henne har vi förlorat något djupt värdefullt, skriver Maria Schottenius i DN. "En tid med drömmar, om en rimligare jord, som hon ville sjunga fram".

Just det. På den punkten är vi alla barn, sköra och känsliga.

TV-DRAMA
"Örnen", dansk polisserie, SVT Europa tisdagar
– Det är inte bara det att de vill, danskarna. De kan och har fyrk och göra det också. Se bara på Örnen, denna fängslande och flyhänt berättade sak om en specialenhet inom danska polisen. Nästan i klass med Mordkommissionen.

RADIO
"Det finska alternativet", radio på finska, 7 dagar i veckan
– Jag "kan" de finska tevekanalerna, men när det gäller radio har jag varit det svenska utbudet så trogen att jag är helt borta på finska. Dags för lite otrohet? För ung för Vega, hundra år för gammal för Extrem.

TV-FILM
"Fyra bröllop och en begravning", romcom på brittiska, MTV3 25/12
– Det finns säkert vettigare saker att göra på juldagen, men är man ett soffpotatis kan man lika väl rösta brittiskt. Mike Newells "Fyra bröllop", med Hugh Grant som tafatt första älskare, är både romantisk och komisk.