Husbonden på Peltola gård i Kuivanto i Orimattila sitter löst, precis som alla andra små och medelstora hönsuppfödare, på grund av de dumpade priserna på ägg.

– Esterna gick redan om oss. Jordbruksministeriets informationscentral Tike uppger att producenterna i september fick 54 cent per kilot för äggen. Det är något tiotal cent lägre än man brukar beräkna att ett kilo ägg kostar i foder och kycklinguppfödning, berättar Peltola.

Statistikcentralens uträkningar bekräftar Peltolas klagan.

Det realpris som odlaren får för ett kilo ägg har under vårt medlemskap i EU sjunkit med 55 procent och butikspriset har sjunkit med en tredjedel. Näst efter spannmålet är prisraset på ägg störst i gruppen baslivsmedel.

Om minutpriset på ägg hade stigit i takt med konsumentprisindex kostade ett kilo ägg idag rejält över tre euro. Nu kostar ett kilo nästan en euro mindre.

Priserna bara dök

Men EU är inte den enda aktören på äggmarknaden. Branschen är drabbad av en häftig överproduktion som sträcker sig ända dit där pepparn växer. Marknaden har ytterligare rubbats av de industrialiserade packerianläggningarna.

Ännu för ungefär tjugo år sedan löstes överproduktionen på ägg i vårt land genom export till Ryssland, visserligen med ett exportstöd som översteg marknadspriserna i Europa.

Så föll Sovjetunionen, exporten gick i stöpet, EU kröp allt närmare och exportstöden ebbade ut. Såväl producenter som packerier blev nervösa av hotet om import och hela branschen drabbades av en hejdlös kris.

Kilopriset till äggproducenterna rasade från 1,5 euro — när det var som bäst — till drygt 30 cent år 1995, men hämtade sig igen efter ett år och stannade vid knappt 60 cent. Det s.k. Laitila-avtalet gav ett par års respit i början av 2000-talet med ett kilopris på över 80 cent, men sedan dess har produktionen och priserna utan uppehåll legat lågt.

I prisrallyt sjönk också årsvärdet på äggproduktion från 100 miljoner euro till 40 miljoner.

Kacklet tystnar

Äggkonsumtionen har i årtionden legat kring 10 kilo per person och år — totalt cirka 50 miljoner kilo. Konsumtionen ligger fyra kilogram under EU-snittet. Ifjol översteg produktionen konsumtionen med 10 miljoner kilo, och överkapaciteten på en femtedel höll priserna nere.

Peltola menar att totalproduktionen för närvarande överstiger efterfrågan med knappt tio procent, vilket beror på att konsumtionen har minskat de senaste åren.

– I handeln med ägg verkar inte priset påverka konsumtionen i någon riktning, Knappast skulle en 50 cents förhöjning av minutpriset kännas någonstans, men producenterna skulle nog få fart på benen och så skulle överproduktionen vara ett faktum igen. Så känslig är den här branschen.

Dålig lönsamhet och tilltäppta marknader har lett till att man krymper äggbergen genom att sonika ta hönsen av daga. Äggproduktionen har också minskat med en fjärdedel på 12 år.

Under Finlands tid i EU har hönsfarmerna minskat med tjugo procent varje år. Nu finns det bara cirka 900 gårdar med över 100 höns kvar och totalt tre miljoner hönor. Största delen av dem finns i Egentliga Finland, Österbotten och Satakunda.

Branschen väntas krympa ytterligare och produktionen koncentreras till ett fåtal stora produktionsenheter.

Strukturomvandlingen påskyndas också av EU-direktivet om hönors hälsa. Enligt direktivet ska alla hönor släppas ut ur sina trånga burar till lite större och mer inspirerande utrymmen före år 2012, men direktivet medför också tunga anläggnings- och byggnadsinvesteringar.

Värper i elva månader

Peltolas har ständigt 15 000 värpande hönor som tillsammans ger knappt 300 000 kilo ägg per år. Äggen packas på gården och husbonden själv kör ut dem två gånger i veckan till 30 storkunder i Lahtis ekonomiska region.

En tredjedel av gårdens hönor värper fritt i hönshus med golv, resten hålls i burar. Sammanlagt finns det sju hönshus.

Påståendena om att det är djurplågeri att föda upp höns i bur avvisar Peltola som okunskap. Han säger att han själv hellre äter de ägg som burhönorna har värpt, för de är mer hygiensiska. Det är också så att den moderna hönsuppfödningen har fått fram raser som är mycket lugna och som anpassar sig väl till förhållandena i bur, säger han.

Naturligtvis talar Peltola för burhönsen också därför att denna produktionsmetod på många sätt sparar både pengar och arbete.

På Peltola gård får hönan värpa i elva månader, vilket också är praxis på annat håll. Under den tiden hinner hon värpa 18–20 kilo ägg.

Efter den produktiva perioden töms hönshuset och hönorna fraktas till en brännugn i Honkajoki, för hönskött intresserar inte dagens slaktare. För bränningen betalar Peltola 35 cent per höna.

När det tomma hönshuset har desinficerats tar man in nykläckta dunungar. När de har vuxit till fem månader gamla unghöns får de börja värpa.

Riktiga hjärteägg

För ögonblicket ser Jouko Peltola just inte mycket vits med hela hönsfarmningen. Ett år till på det här viset och hönsgårdarna dör som flugor, förutspår han.

Peltola själv tänker inte ge upp äggrumban. Man måste alltid försöka, säger han.

Till gårdens fördelar hör att den har ett rätt stort antal hönor, vilket ger s.k. skal- eller stordriftsfördelar. Inbesparingar och marknadsnytta får gården av att Peltolas producerar allt foder själva. Då produktionskostnaderna är omkring en euro per kilo utgör foderkostnaden ungefär en tredjedel och är klart störst.

Peltolas har t.o.m. ett eget recept på foder och där ingår förutom fullkornskorn och –havre också rypsolja. Med den här blandningen ökar de goda fettsyrorna i äggen och därför kan man kalla Peltolas ägg "hjärtvänliga".

Det blir pengar över också genom att gården packar sina ägg själva. Visserligen försvann nyttan med detta för ett år sedan då de stora affärskedjorna sög åt sig två tredjedelar av packeriernas andel av priset.

Nu tar affärerna hälften av äggkilots 2 euro 50 cent, fastän affärens utgifter för försäljningen är närmast obefintliga.

Detta år betalar staten ett nationellt djurstöd till äggproducenterna. Stödet ger odlarna en extra avkastning på nästan 15 cent per kilo.

EERO KOSONEN
Översättning: ASTRID NIKULA