–Vi hade kommit överens om att jag skulle ut på den här långa resan som jag hörde om av en arbetskompis som deltagit i en brigad till Brasilien. I våras avslutade jag en tre år lång vårdledighet då jag tog hand om våra barn och jobbade under veckosluten. Då fanns det ingen tid för resor, säger Santos.

Innan han bildade familj reste han mer och stannade länge t.ex. i Mexico där han även ströjobbade. Att resa i länder där man pratar spanska passar tvåspråkiga Santos.

Under den här arbetsbrigadresan ytrenoverade han tillsammans med sina 15 medresenärer inklusive en tolk, i alla åldrar, yrkeskategorier och bosatta runtom i Finland, det lokala fackliga centralförbundets mötesutrymmen i huvudstaden Santo Domingo. Lokala yrkesmän deltog i arbetsdagen mellan klockan 9 och 17. Övernattningen skedde i 3–4 personers rum på bilavstånd från arbetsplatsen.

– Det kändes bra att som alldeles vanlig finländsk arbetare visa solidaritet med de här människorna.

Glimtar av vardagsliv

Mentaliteten i Karibien är vänlig och öppen, merengue-musiken hörs överallt och temperaturen i december är ca 35 grader. Orkanrisken är en realitet.

– Vi kom nog fram till att man njuter bäst av plagen och värmen som kontrast till den finländska vintern, kommenterar Santos.

Den sista veckan fick man resa runt i landet på egen hand.

– Sandstranden var det populäraste utflyktsmålet, säger Santos som också valde stranden för några dagar.

Gruppen, där ingen kände varandra från tidigare, svetsades samman av de gemensamma upplevelserna. Researrangemangen med organiserade utflykter till fabriker, jordbruk och en naturpark
fungerade perfekt. Under den här resan tillstötte ingenting oförutsett.

Santos lyfter fram hur nöjd han är över att ha fått bekanta sig med ett land där den vanliga turisten ofta endast vandrar på vita sandstränder och låter sig serveras av hotellbetjäningen bland andra hotellgäster. Han besökte många hem där han fick ett varmt bemötande.

Väljer Rättvis handel

Arbetsplatsbesöket som lämnade det bästa minnet var Rättvis handel-bananplantagen. Också här såg han unga tonårspojkar som bar tunga bördor, men de fick lön regelbundet och vandrade inte i öppna sandaler över förgiftad jord som arbetarna på de traditionella plantagerna.

– Jag kommer att förbli Rättvis handel-konsument. Det billigaste alternativet är inte att föredra. I tredje världen ser man så många spår av de rika ländernas utsugarmentalitet att det inspirerar till att bidra till en förändring och bära ansvar, säger Santos som intresserar sig för människorättsfrågor.

Kvinnor ute i arbetslivet såg Santos speciellt i frihandelszonen med småskalig textilindustri. Lågavlönade kvinnor sydde Levis-jeans som vi i Europa aningslöst köper.

– Men visst håller landet på att få en medelklass. I familjer där båda vuxna jobbar kan man bo hyfsat och ha bil. De många illegala flyktingarna från Haiti är andra klassens medborgare som utnyttjas som bärkraft på byggen och utsätts för rasism. Deras barn undervisas ute i det fria av frivilliga lärare, berättar Santos. Också undervisningen i de statliga skolorna skiljer sig mycket från den i privat regi.

I Dominikanska republiken råder en helt annan arbetskultur. Avtalen varierar beroende på arbetsplats. Semestrar är inte en självklarhet och det finns brister i arbetarskyddet.

Metallförbundet betalade hälften av Santos resa som totalt kostade 1 500 euro.

SUNNIVA EKBOM