Det remarkabla är att nya avtal sluts medan föregående avtal ännu är i kraft flera månader. Sådant har aldrig inträffat tidigare. Att det nu är möjligt visar att relationerna på den finländska arbetsmarknaden är mycket goda. Parterna kan förhandla sig fram till avtal medan de ännu är bundna av arbetsfredsförpliktelse. En bidragande orsak är att den högkonjunktur som fick fart i och med inkomstavtalet i december 2004 visade sig bli både kraftigare och långvarigare än man då kunde räkna med. Detta ledde till ett uppdämt behov av lönepåslag.

Påfallande är att arbetsgivarna varit initiativtagare till den tidigarelagda avtalsprocessen och också varit beredda att betala ut lite "bonus" för återstående inpo-period. Detta kan tolkas som att man känner en viss oro för att löneuppdämningen, och kraven, skulle växa sig ännu större till hösten. Kanske man velat stämma i bäcken.

De avtal som nu ingåtts är utpräglat löneavtal, även om vissa förbättringar t.ex. i förtroendemännens ställning gått att uppnå. I dagens värld följer löneförhöjningarna produktivitetsökningen och nivån i omvärlden. En jämförelse med vad industriarbetarna i Sverige fick under vårens avtalsrörelse visar på i det närmaste dött lopp.

Givetvis höjs röster för att industriarbetarna får för mycket — hur annars. Men företagens resultat visar entydigt att nivån inte är mer än skälig. Direkt oärligt är att huta åt de branscher som går bäst att de borde nöja sig med mindre. Förs förhandlingarna förbundsvis är det branschsiffrorna som gäller.

Avtalen inom industrisektorn är bara en början på en avtalsrörelse som efter semestrarna, när förhandlingarna inom återstående branscher drar igång, kan bli nog så het. Intresset fokuseras då på servicebranscherna och framförallt på den offentliga sektorn. Servicebranscherna kan även de peka på en förmånlig utveckling att relatera sina krav till.

Verkligt kvistig blir situationen inom den offentliga sektorn. Inte minst av politiska orsaker. Arbetsgivarorganisationerna befinner sig där i en märklig situation eftersom deras egentliga uppdragsgivare spritt rätt rundhänta löften kring sig. De fackliga organisationerna för offentligt anställda har därför all rätt att ställa kraven högt. Skäl att märka är också att i Sverige gjorde Kommunal avtal som med flera procentenheter översteg industrins.

Intressant blir det ju att se hur herr Jyrki Katainen svänger kavajen i höst. Som partiordförande borde han kraftigt backa upp de fackliga kraven, som finansminister borde han hålla tillbaka allt vad han förmår. Kanske gör han bäst i att boka in en lång resa till avlägsna och otillgängliga trakter när förhandlingarna på den offentliga sektorn går in i avgörande skede. Eller också kan han ju, som kutymen tycks ha blivit i Vanhanens regering, jäva sig för att han uttryckt en åsikt

HANS JERN