Katarina Taikon (1932–1996) försökte under 1960- och 1970-talet i artiklar och böcker få Sverige att inse folks rätt att själva benämna sig. Hon återkom ständigt till detta: man kallar oss zigenare, själva säger vi rom.
   Hon hade statsmakt, språkforskare och massmedier emot sig.
   Människor, som vant sig vid "zigenarmusik" förmodades inte kunna höra att den romska musiken är smäktande och glödhet, vemodig, brinnande och stark.
   När jag i slutet av 1970-talet arbetade med boken "Hellis folk", som handlar om det romska folket i Finland, skrev jag brev till Katarina Taikon för att få begreppen klarlagda. Jag fick ett vänligt svar där Katarina, något trött, förklarade att hon inte längre orkar tjata och protestera varje gång "zigenare" dyker upp men det heter, skrev hon, rom, romer, romerna, romsk och språket är romanes. Uttal: långt å-lju, kort m.
   Den tiden fanns inte romer i det officiella Sverige. Myndigheterna kände bara zigenare, basta.
   I Finland var det delvis annorlunda. Finskans "mustalainen" (svarting) började låta alltmer illa och sakta trängde sig "romani" och "romaniväestö" in i språket. På finlandssvenska var det trögare. Tappra försök till ändrat språkbruk väckte ingen översvallande entusiasm. Många sade givetvis: jag fortsätter med zigenare, jag ser inget respektlöst eller nedsättande i det.
   – Romerna gör det.
   – Det är i så fall deras problem, inte mitt.
   Karl får tycka vad han vill, vi säger Kalle, för det har vi alltid ...
   Somliga menade att inte kan man ändra språkbruk så där bara i en mindre tidning, som exempelvis Vasabladet, men om Finska notisbyrån eller Hufvudstadsbladet eller...
   ppslagsverket "Finland" visade självaktning år 1985 och meddelade på sidan 619: "zigenare, se romer".
   Omsider hände det även i Sverige: några dagar före sommarsolståndet i nådens år 1998 skrev Dagens Nyheter i Stockholm att "romer är den folkgrupp som tidigare kallades zigenare".
   Katarina Taikon var död men hade segrat. Fortfarande kan det halta. Rom, romer överväger men ibland blir det romaner och romare både i tal och skrift.
   Stundom bjuder radion mångsidighet: nyligen undrade en reporter hur romerna (uttalat: råmmerna) egentligen har det i Finland och i Europa. Den romska experten svarade, på tydlig finlandssvenska, att majoritetsfolkens attityd mot romer (uttal: rååmer) fortfarande är besvärlig, nedsättande. Reportern fortsatte utan minsta darr på rösten att tala om "råmmer".

Märkligt, tänkte jag, rent språkligt, att radiojournalister ännu inte upptäckt att det i det här landet finns "sammer" – även om de själva kallar sig samer.